Det var då

Sitter vid min vackra eldstad på den öde ön. Jag har blåsor på händerna och brinnande axlar av hårt kroppsarbete. Jag har byggt en ställning till min hängmatta värdig Robinson Kruse själv och har sågat en stor jävla palm på mitten. Alltså en som var död och låg ner redan. Imorgon skall jag såga upp den i fina vedbitar. Sågen har en klinga av svensk stål står det. Bakom om finns bara djungel och framför mig bara mörkt hav. Jag har även sågat upp trä nog för att bygga ett litet bord imorgon. Skall jag bo på en ö ska jag fan göra det ståndsmässigt. Jag tittar upp i hörnet på min lilla lapp och ser att jag har wifi. Dessvärre måste jag köpa en prepaid kort för att komma längre än till deras gatewaysida. Men det är häftigt. Det här är framtiden mina damer och herrar. Och dåtiden. Nu möter igår kan man säga. Elden bestär mest av torra kokosnötsskal just nu. Imorgon blir det riktig brasved som det knastrar om. Vi har grävt ett stort hål i sanden och begravt all mat så den håller sig längre. Det knastrar i munnen när jag tuggar för det är omöjligt att bli av med all sand. Jag skriver många meningar med punkter. För det är så man gör när man är på öde öar. Och det är ju jag. Dags att krypa in i mitt egenhändigt byggda lilla nästanhus. Gonatt.