Förr i tiden kunde jag springa. Klapp klapp klapp klapp lät det längsmed gatorna i påvelund när jag var på väg hem från kompisar, skola, eller av lokala föreningar arrangerade idrottsutövningar. Mamma kunde alltid höra flera minuter i förväg när jag var på väg hem, eftersom mina små snabba fågelhjärtsfotsteg ekade mellan tegelväggarna, husvagnarna och de prydligt trimmade häckarna som illa siktad maskingevärseld. Västsveriges Forrest Gump var jag och sprang överallt gjorde jag. Vårt 1.7 kilometer låga elljusspår tillryggalade lille Wille vid ett tillfälle på 6.24 minuter, vilket tydligen var väldigt fort.
Omnia mutantur. Allt förändras. Så även konditionen.
Efter 2 kilometer i den ljusa stockholmskvällen har jag blodsmak i munnen och dallriga ben av gele. Men jag kom längre än förra veckan iallafall. Inom en snar framtid skall jag resa hem till min barndoms gladiatorarena och springa elljusspåret på 6.23. Skall bara träna lite till först.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar