Jesus är inget för mig och Shiva och Oden har inte många pluspoäng i min bok. Jag är inte religös, har aldrig varit, och kommer aldrig att bli. Trots att jag växte upp i sveriges Jerusalem, Fiskebäck(eller västkustens Jönköping) har jag aldrig haft behovet av en gud eller flera. Men jag kan förstå känslan. Ibland när jag tänker på universum så tror jag att jag får jag vad jag tror är en närmast religös upplevelse, och hur kan man inte få det.Lyssna här.
Från början fanns ingenting. Sen kom the big bang, som kanske inte alls var speciellt stor men eftersom det inte fanns nånting annat att jämföra med så var den ju oändligt mycket större än allting annat som inte fanns, och då skapades det vi kallar för universum. Då var typen allting ett enda stort moln av jättevarm gas som under miljarder år svalnade och blev stoft och planeter och asteroider och stjärnor och svarta hål och galaxer och troligtvis en miljard till saker som vi aldrig kommer att varken se eller höra. Nånstans där i den vevan skapades jorden som bara var ungefär en enda asstor och häftig vulkan som bara kräktes lava från sitt innanmäte. Sen genom en total chansning som var typ 1 mot 1111111000230300302002020203020203418535395959392920303020202340204024020420495202003, så kombinerade några atomer ihop sig där i den kokande sörjan och skapade liv. Sen blev atomerna lite bakterier och sen en fisk och en en apa och sen en människa som byggde en sjukt lång mur och nu har vi Iphones och har skickat radiostyrda bilar till mars. Vi formar komplexa sociala band, älskar, sörjer och förstår instinktivt hur man ska göra för att föra livet vidare och vi kan googlesöka och hitta flera tusen bilder på gulliga katter som inte kan stava. Vet du hur långt det är till mars? Det har jag kollat upp, det är EN HALV MILJARD KILOMETER.
en. halv. miljard.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar