Wintertidhsresan

Dag: Söndag 25:e Oktober 2009
Tid: 01:23

Det här kan vara det sista nån hör från mig. Snart kommer jag bara vara ett eko i tidsrymdens korridorer; kvarglömd på plattformen när primärtidslinjens tåg lämnar stationen. För varje timme som går flyter jag längre och längre bort från allt jag känner, ut i det okända. Min lägenhet, i vilken jag tejpat för fönster, dörrar och ventilation för att undvika temporala läckor, blir min farkost på resan in i icketidens mörker.
Medans resten av världen glatt firar den extra timmen vintertidsomställningen skapar, har jag tagit tillfället i akt att genomföra en livslång plan. För 6 och en halv primärtimmar sen, klockan 01:59 den 25:e Oktober 2009 lossade jag förtöjningen som höll mig kvar i eran värld. Jag ställde tillbaka klockan en timme tlll 01:00. En timme senare gjorde jag det igen. Och igen. Och Igen. Jag lever nu i en oändlig kronologisk fantomloop, cirka 6 primärtimmar ifrån er. Med tiden kommer det bli mer. Då jag skärmat av mina fönster, stängt av radion och tagit ur batteriet ur telefonen för att förhindra tidsparadoxer och därmed min egen undergång, vet jag ännu inte hur universum ser ut utanför mina förseglade fönster. Jag kommer att vänta några timmar till innan jag tittar ut, för att försäkra mig om att min kronodistans är tillräckligt stor för att inte längre utgöra något hot för eran verklighet.

Det här meddelandet är det enda jag vågar skicka ut i det som för 6 timmar sen var mitt universum. Kanske når det er. Kanske inte. Jag vet inte hur lång resan kommer bli, eller vart jag är på väg; men var inte oroliga och önska mig lycka till: Jag har all tid i världen.