the man in black

Jag är rädd för människor med specialintressen. Speciellt specialintressen som jag har ett ickespecialiserat intresse av men gärna vill pula lite med. Musikaffärer ger mig the heebeejeebees. Jag och Dahl gick efter en näringsrik och sur(på grund av lemonaden) frukost på bakverket till 4sound för att köpa en gitarr till mig. Jag gör inga anspråk på att bli världsbäst på gitarr men nåt ska man ju göra med all sin lediga tid. Inne i affären står långhåriga , unga män och spelar skalor. Jag kan inte spela skalor, jag kan typ 5 ackord som jag kan byta mellan hyffsat. Försäljaren plockar fram en Ibanes åt mig och ber mig sitta ner och provspela. Den är helt ostämd och jag förstår inte vad meningen med denna prövning är. Vill han håna mig? Dahl viskar att Ibaneser är 80 och att jag absolut inte får köpa en sån. Jag försöker hänga upp den igen men det är jättehögt och trots min ansenliga längd så når jag inte. Det blir svettigt och mer pinsamt. Inte ens hänga UPP en gitarr kan jag göra. En annan försäljare hjälper mig hänga upp den. Han är ett huvud kortare än mig och jag förstår inte hur det går till. Jag hittar en svart fender och säger "jag vill ha den här on account att den är snyggare". Det är fin. Svart och blank. Jag går självsäkert därifrån med min erövring. Sen kommer jag hem och ska stämma den. Håkan har skickat över ett stämmningsprogram och det går ganska bra. Jag har aldrig stämt en gitarr från scratch innan men jag tycker att jag gör framsteg.tills. TWANG! understa strängen flyger av. Nu har jag en femsträngad gitarr. Och jag vågar inte gå tillbaks till affären och bli 2 centimeter lång och bara "uuhh...min snygga gitarr jag köpte..jag råkade dra av en sträng på den". ÅÅÅÅÅÅÅH.