När jag skriver det här ligger jag under bordet med ett täckte över som tält och och en foliehatt på huvet. Kriget har nått södermalm. I minst 20 minuter har otaliga explosioner hörts ekandes längsmed våra trånga gator och jag börjar tro att det här är slutet. Först tänkte jag att det bara var fyrverkier men det är jättestarka raketer isåfall för det smäller utav bara helvete, och det slutar inte, vänta lite, nu har det slutat, äh det var inget, vi överlever nog.

fler tankar om djur

I dessa tider när alla räds den kommande klimatkrisen och djurarter dör till höger och vänster så börjar man tänka olika saker.

En av sakerna är hur det var innan inomhus uppfanns och det bara fanns utomhus, en annan är varför vi inte planterar in olika djurstammar i sverige som vi inte haft innan men som skulle klara sig ganska bra och passa in fint. Djurarten jag tänker på just för tillfället som jag skulle vilja se i dom svenska skogarna är förstås Elefanten. Den måste väl klara kylan? Den har jättetjockt skin och även om den nog inte har samma goretexskydd som sin gamla anfader Mamutten( Vad hände där egentligen, blev det elefanter av mamuttarna eller fanns dom samtidigt fast på olika varma ställen?) så har ju inte vi heller istid längre, och i värsta fall får den väl vandra söderut till skåne om vintrarna. Den trivs nog bättre på österlen ändå; det är ju ganska likt savann.


tre anledningar till varför det inte skulle bli en katastrof:


1. Vi har ju väldigt mycket skog med både barr och löv dom kan äta, och stammen måste ju inte vara så fruktansvärt stor, 500 djur ska ju räcka för att det inte skall bli inavel och såpass mycket mat borde finnas kvar när älgarna fått sitt.

2. Vi har ju bara 3 vargar och 5 björnar i Sverige och inte ens dom lär ju ha speciellt mycket tur med att fälla sig en välväxt norrlandstjur av märket elefant, så rovdjursstammen kommer ju heller inte påverkas speciellt mycket, om det nu inte är så att en och annan björnrackare hamnar under tassen på överste Hati när han inte ser sig för.

3. Jag har bara 2, jag har inte tänkt igenom det här så noga, men jag tycker inte man behöver göra det alltid, det tänks för mycket i världen.

För allas bästa

Bacon och Pesto har flyttat hemifrån. Från lilla trånga kocksgatan till en 5a med trädgård i mälardalen. En liten dikt:

Vänder blad
fäller tår
en blick mot hyllan
där kattsanden står

Jag sa ju att det var en liten dikt, hade inte klockan varit så mycket hade jag orkat skriva en haiku kanske.

the Dork Knight

I natt drömde jag att jag var Batman. Jag hade en cool dräkt som jag drog runt på i en kärra och ett entourage av människor som hjälpte mig slåss mot kriminaliteten i den lilla modellstad som i min dröm fick agera Gotham. Allt var frid och fröjd och vi patrullerade den runda gatan som omgav stadskärnan och letade efter brott. Men varje gång det var dags att svida om till Batman så kom min värsta fiende, Jokern, i en liten lila bil med sina kumpaner å gav oss däng och tog våra grejer så vi inte kunde bekämpa brott förns vi fixat nya prylar. Varje gång det här hände kände jag att "Nu jävlar, nästa gång tar vi dom, fan vilken pepp".

Men så körde dom över oss igen.

Den mänskliga konditionen

Följande utdrag ur min för stunden väldigt begränsade verklighet kommer göra vissa människor upprörda. Det handlar nämligen om min relation till pengar och sättet jag spenderar dom. Men det handlar även om något mycket viktigare, nämligen det mänskliga psyket och dess förmåga att rationalisera när det behövs.

Idag vaknade jag upp med en hunger; en hunger som inte gick att mättas med pannkakorna från frukostbuffen på String där vi intog vår frukost. Nej, hungern var en hunger efter kött och då folk av olika anledningar var svårflörtade när det gällde köttätning fick jag göra slag i saken själv och på vägen när jag sprang hem från jobbet och tvättade, köpte jag med mig entrecot för 200 spänn som jag tänkte att jag lite hastigt och lustigt skulle laga till. När man jobbar såhär mycket måste man unna sig ibland.
Jag blev förstås för ivrig i all min matglädje och hunger och tänkte piffa till uppstekningen litegranna med bara en gnutta barbecuesås vilket resulterade att jag råkade hälla på hela flaskan i stekpannan och därmed grundligt marinera entrecoterna i caj p's hotsauce och förvandla den proffsiga stekningen till en köttgryta med bara två ingredienser. Desperat försökte jag tvätta av mina stackars lyxbitar men med högst mediokert resultat och min drömlunch förvandlades till en dyr, oätbar sörja. Jag försökte trycka i mig två av dom tre köttbitarna men gav upp och sa till mig själv "nä wille, det här gjorde du inte bra".

Det är här vi kommer till delen om det mänskliga psyket.
Först fick jag lite dåligt samvete mot världen för att jag slösat bort så fin kossa som nån annan hade kunnat äta, och sen fick jag dåligt samvete mot mig själv för att jag slängt på 200 spänn som jag hade kunnat lägga på nåt bättre och sen kom jag på lösningen. Jag köper ett par skor. Det var så enkelt. Efter köttfiaskot hade jag ju numera en skuld på 200 kronor till mig själv som jag inte kunde betala av; men om jag kvittade skulden mot nåt annat skulle ju samvetet bli rent, eller hur?
Jo, den logiken fungerade och eftersom jag ändå tänkt köpa nya skor så gick jag till Sns och plockade ut ett par pjucks som kostade 200 kronor mindre än vad jag POTENTIELLT sett hade kunnat lägga på ett par skor och därmed kvittat min egen skuld.
Jag är numera en fri man med väldigt fina skor, men jag känner ändå nånstans att det här gör mig till en lite sämre människa.

Wintertidhsparadox

Efter ytterligare en alldeles för lång arbetsdag/kväll bara några dagar innan 2 års slitande kommer till sitt slut, ligger jag i sängen och försöker sova när jag inser att det inte går förrän jag har formulerat på ett vettigt sätt varför jag aldrig kommer resa tillbaka i tiden. Det här kom jag fram till:

Jag har aldrig träffat en framtida version av mig(såvitt jag vet) som har rest hit i en tidsmaskin, och därför kommer jag aldrig göra det för då borde det redan ha hänt.

För att förtydliga :
För att mitt framtida jag ska kunna träffa mitt dåtida jag så måste mitt dåtida jag redan ha träffat mitt framtida jag och därmed fått reda på att jag nån gång i framtiden skall resa tillbaka i tiden och träffa mig själv, men eftersom jag inte gillar att göra som folk säger så kanske jag pågrund av att mitt framtida jag kommit och hälsat på, aldrig bygger den där tidsmaskinen i framtiden vilket gör att jag aldrig åker tillbaka i tiden och säger åt mig att bygga tidsmaskinen vilket leder till ATT jag bygger tidsmaskinen vilket leder till att jag inte gör det, vilket leder till att jag gör det,,osv osv.


Sen kom jag på att bara för att jag inte träffat mitt framtida jag än så betyder det ju inte att jag inte kommer åker tillbaka i tiden , men längre fram i tiden än vad jag är nu.

Mest för att inte glömma

Pippy som sedan urminnes tider varit en arg mcdouglasmotståndare och som med långt pekfinger pekat på oss och garvat sitt överlägsnaste skratt när vi tryckt i oss burgare, har på senare tid fått lite dille påt. Han har upptäckt nån speciellt magisk kombination av fiskburgare och macfeastsås som inte bara är tolererbar utan även något han aktivt väljer framför andra saker på lunchmenyn som annars helst består av torrwork, Hermans vegobuffe eller libanesrulle. Det hade ju varit all fine och dandy eftersom vi nu för första gången kan gå till macdonalds i samlad tropp, men det har inte slutat med att han vill äta maten, han kräver dessutom att äta DÄR. PÅ macdonalds. Idag försökte vi få honom att ta med sig maten istället eftersom man blir dum i huvet av att äta på macdonaldsrestauranger(har jag hört), men då satte han sig ned med sin bricka, radade upp sina små ketchupskålar och sa med sin allvarligaste och tröttaste papparöst:

-Men nu har jag redan lagt upp här.