Den mänskliga konditionen

Följande utdrag ur min för stunden väldigt begränsade verklighet kommer göra vissa människor upprörda. Det handlar nämligen om min relation till pengar och sättet jag spenderar dom. Men det handlar även om något mycket viktigare, nämligen det mänskliga psyket och dess förmåga att rationalisera när det behövs.

Idag vaknade jag upp med en hunger; en hunger som inte gick att mättas med pannkakorna från frukostbuffen på String där vi intog vår frukost. Nej, hungern var en hunger efter kött och då folk av olika anledningar var svårflörtade när det gällde köttätning fick jag göra slag i saken själv och på vägen när jag sprang hem från jobbet och tvättade, köpte jag med mig entrecot för 200 spänn som jag tänkte att jag lite hastigt och lustigt skulle laga till. När man jobbar såhär mycket måste man unna sig ibland.
Jag blev förstås för ivrig i all min matglädje och hunger och tänkte piffa till uppstekningen litegranna med bara en gnutta barbecuesås vilket resulterade att jag råkade hälla på hela flaskan i stekpannan och därmed grundligt marinera entrecoterna i caj p's hotsauce och förvandla den proffsiga stekningen till en köttgryta med bara två ingredienser. Desperat försökte jag tvätta av mina stackars lyxbitar men med högst mediokert resultat och min drömlunch förvandlades till en dyr, oätbar sörja. Jag försökte trycka i mig två av dom tre köttbitarna men gav upp och sa till mig själv "nä wille, det här gjorde du inte bra".

Det är här vi kommer till delen om det mänskliga psyket.
Först fick jag lite dåligt samvete mot världen för att jag slösat bort så fin kossa som nån annan hade kunnat äta, och sen fick jag dåligt samvete mot mig själv för att jag slängt på 200 spänn som jag hade kunnat lägga på nåt bättre och sen kom jag på lösningen. Jag köper ett par skor. Det var så enkelt. Efter köttfiaskot hade jag ju numera en skuld på 200 kronor till mig själv som jag inte kunde betala av; men om jag kvittade skulden mot nåt annat skulle ju samvetet bli rent, eller hur?
Jo, den logiken fungerade och eftersom jag ändå tänkt köpa nya skor så gick jag till Sns och plockade ut ett par pjucks som kostade 200 kronor mindre än vad jag POTENTIELLT sett hade kunnat lägga på ett par skor och därmed kvittat min egen skuld.
Jag är numera en fri man med väldigt fina skor, men jag känner ändå nånstans att det här gör mig till en lite sämre människa.