Sånt jag fnular på när jag ska sova

Jag skulle kunna vara rik just nu. Snuskigt rik. Om jag inte bara vore så lat. Anledningen till detta är att jag kommit på ännu en fantastisk film som om några år kommer snappas upp via jordens biomorfiska fält av en kokainberikad filmproducent och släppas på den globala marknaden som 2015 års stora kassako.
Eftersom jag vet att jag själv aldrig kommer slag i saken ska jag göra livet lättare för filmproducenten och nu ge bort iden alldeles gratis.

Titel : Miss Universum

Premiss:

Det är finalen i årets Miss universumtävling och amerikanskan *valfritt namn* står i rampljuset med tiara och blommor och har precis blivit utsedd till universum vackraste kvinna. På natten i hennes hotellrum dyker en mystisk främling upp och erbjuder henne att vara med i vad han kallar "det riktiga miss universum". Hon förstår inte vad han menar och tackar vänligt men bestämt nej. Han zappar henne med en zapppistol och hon vaknar upp på ett rymdskepp. HON SKA VARA MED I EN SKÖNHETSTÄVLING FÖR HELA UNIVERSUM. Kanske följer hennes zany småbögiga assistent med också för extra comic relief. Fantastiskt roliga äventyr följer i vimlet i skönhetstävlingen med alla dom andra tävlandena som naturligtvis är allt från groteska träskmonster till fågelälgar.
Kanske sitter hon i sminket och blir sminkad jättekonstigt för att sminkösen är utomjording och inte fattar hur en människa ska se ut.
Kanske träffar hon en snygg utomjordisk kille också.
Kanske lär hon sig en livsläxa för att hon varit dryg innan för att hon varit så snygg och hon får lära sig att skönhet faktiskt sitter i betraktarens öga genom att se alla dom andra skönhetsmisserna som från hennes smala mänskliga perspektiv ser konstiga ut.
Tänker att det även kanske finns nån form av konspiration bakom skönhetstävlingen som på nått sätt kan leda till universum undergång som hon kanske avslöjar.
Hursomhelst. Att den här filmen inte gjorts är ett jävla mysterium.

Vad väntar du på? GÖR FILMEN. Så blir du rik. MISS UNIVERSUM.

Det nya, det svåra, det varma

Allt är inte guld och gröna skogar när man skaffar en ny lägenhet. Tillexempel finns det stor risk att man skadar sig på alla nya ateraljer och pinaler som man inte är vad vid. Idag var det min nya gasspis som var boven i dramat. Eller min egen dumhet. Såhär gick det iallafall till.

Jag sätter på köttbullar och makaroner på stekning/kokning och går ut och sätter mig i salongen. Då jag uppenbarligen missberäknat värmen på gaslågan känner jag redan efter någon minut att det börjar lukta bränt och springer ut i köket för att rädda situationen. Väl därinne börjar brandlarmet tjuta och jag snurrar runt på stället i panik, eftersom jag inte har en aning om var branvarnaren sitter i den här lägenheten. Det piper om larmet, fräser om pannan och köttbullarna ser inte alls glada ut över situationen. "Varfaaaan sitter brandvarnarn i den här lägenheten", skriker jag högt för mig själv, vänder på klacken och springer rakt in i kanten på köksdörren som jag i paniken ställt upp. Jag lyckas omtöcknad ta mig ut i hallen och följer nu som en fladdermus det öronbedövande ljudet tills jag hittar källan till olätet och sliter ur innanmätet i vredesmod.
Sen tillbaka ut i köket, sliter stekpannan från spisen och slänger köttbullarna i vasken. Väl där kommer jag på att makaronerna!dom blir ju överkokta! Jag tar tag i den gaffel som ligger bredvid spisen och som jag tidigare använt för att röra med. En blixtrande smärta far upp genom handen och armen och en nästan glödande gaffeln faller med en skräll tillbaka ner på den borstade stålytan. På med kranen. In med handen. Skölja skölja. Ajajaj, Men makaronerna! dom blir ju fortfarande överkokta; med den stackars skadade högerhanden fortfarande under vattenstrålen sträcker jag mig med vänsterhanden för att se om jag kanske når att röra samtidigt som jag kyler högern och greppar instinktiv första bästa redskap som verkar vara lämpligt för ändamålet. Dessvärre är det samma gaffel som förra gången och den korta luftturen den tidigare tagit då den vådasvett min högerhand har inte gjort mycket för att sänka temperaturen. Vänstertassen far upp i en spasm av smärta och på nytt är gaffeln luftburen. Den gör en nätt liten saltomortal och landar med ett ljudligt plums och en rejäl skvätt i den kokande kastrullen med nu ganska grötig pasta. In med andra handen under vattnet. Nu, sönderbränd och förödmjukad av min egen dumhet kan jag bara med en liten tår i ögat stå och se på när dom sista resterna av min så länge efterlängtade middag kokas ner till en oätbar sörja. Och bredvid min händer i vasken ligger 14 små, kolsvarta köttbullar och hånler.

Vetenskapstimmen

Det här är några av de mest kända fotografierna i världen. De anses vara viktiga och betydelsefulla av många olika anledningar; och visst, det är tufft att luncha sådär högt upp; men det finns en bild, som inte lika många känner till men som borde toppa alla listor i världen över viktigaste fotografier. Det är hubbles deep field image från 1996.

Såhär ser den ut.




Nu tänker du kanske: "wille, det är en bild av rymden, rymden ser man ju varje natt, allvarligt talat hur kan det vara en viktigare bild än när dom amerikanska trupperna satte upp sin flagga på Iwo-jima och andra världskriget började gå mot sitt slut?"

Jo låt mig förklara.

Bilden du ser är inte rymden, eller snarare inte rymden vi ser varje gång solen går ner. 1996 fick några rymdforskare en lite annorlunda ide och bestämde sig för att rikta Hubbleteleskopet INTE mot coola stjärnkonstellarioner eller våra grannplaneter som dom brukade göra, utan valde istället att sikta in det på en av de få platser på stjärnhimlen där det fanns precis ingenting. En liten area inte större än ett sandkorn på en armlängsavstånd där ingenting syntes. Det gigantiska teleskopet fokuserade, öppnade sina linser och hölls öppet i hela 10 dagar. Forskare över hela världen var råsura över det här eftersom det ansågs vara ett fruktansvärt slöseri med resurser att fotografera precis ingenting med var som är världens dyraste kamera. Dom fick dock äta upp sin kritik med salt när resultatet kom.

Under de tio dagarna som teleskopet hölls öppet, nådde foton(alltså fåtåån, inte foton som i fotografi) efter foton de känsliga sensorerna och bilden som långsamt skapades var den du ser här ovan. Varje prick, färgklick och moln är en galax, en exploderande stjärna, eller resterna av döende himlakropper som ligger så långt bort att det i stort sett är rymden BAKOM våran rymd. Mycket av det som syns hände för 13 miljarder år sedan.Det är ett foto tagit 13 MILJARDER ÅR BAKÅT I TIDEN. Det är ett foto av vad som var ett mycket ungt universum strax efter dess födelse, och det bevisade en stor del av alla teorier vetenskapsmän har haft om universum ända sen dom gamla grekerna, och som får mig att känna mig väldigt väldigt pytteliten.

Jag fattar att inte alla finner det här lika fascinerande som jag gör, men tänk efter en stund vad bilden betyder. Vad den säger om universum; och framförallt vad den säger om våran planet och dess historia.

huh nu får jag rysningar igen. Älska rymden.

Jag har ett problem. Jag packade upp mina böcker/serier/dvder idag och insåg att om man inte kände mig och bara tittade i min bokhylla så skulle man kunna tro att
1) Jag är ett barn
2) Jag läser inte böcker

Fördelningen ser ut ungefär såhär:

60procent serier
20procent dvder
20procent böcker

Det ser dåligt ut. Jag har ju faktiskt läst väldigt många fler böcker än vad jag äger; problemet är att jag rätt ofta ger bort böcker när jag läst klart dom eller lånar ut dom och glömmer bort det. Ganska ofta hamnar böcker i badkaret också vilket inte gör dom speciellt presentabla. Men jag läser ju faktiskt ganska mycket böcker,iallafall periodvis; men det skulle man inte kunna tro om man tittade i min nyupppackade bokhylla. Bara på min senaste långsemester läste jag drygt 39 romaner och en faktabok(Om Genghis Kahn); eller om man så vill 8400 sidor(om man lite lågt räknar varje bok till 210 sidor), eller 60 sidor om dan om man låtsas att jag läste precis varje dag. Men det finns det ju inget bevis för eftersom jag gav bort allihopa till en thailändare som skulle starta ett bibliotek.
Jag har två alternativ här:

1) Försöka göra en lista med hjälp av min adressepok-metod över alla böcker jag har läst i livet och sen köpa varenda en för att ge min bokhylla den dignitet den förtjänar

eller

2)skita i vad folk tror och fortsätta med att stolt paradera kalleankaspocket nr.39 och årgångslarsson från 97

Ska tänka lite på saken.

Den nya vägen

Eftersom livet i backspegeln alltid bara är ett virrvarr av öl, födelsedagar, torsdaskvällar och bilresor till göteborg, så är det bra att kategorisera sina upplevelser för att inte helt tappa minnet. Jag gillar att måla med väldigt stora penseldrag och har därför valt att dela upp mitt livs epoker i adresser. Alltså för att slippa mikroanalysera allt och komma ihåg specialtillfällen där kanske bara egentligen hände en rolig grej så slår jag ihop allting som hänt under den tiden jag bor på samma adress till en enda vecka i minnet. Några exempel:

1.På madbäcksvägen var jag liten

2.På sanktgöransgatan var jag äcklig, solade solarium och åt mycket korv med bröd och samlade ihop pengar till min eftergymnasietresa

3.på, herregud jag minns inte vart jag bodde/där föll det resonemanget/, i sundbyberg iallafall hade jag långt hår, åt mycket kebabpizza och var sambo och sjöng singstar

4.På kocksgatan hade jag katter, var mycket på Carmen, skaffade facebook, fick massa nya vänner, och badade badkar och åkte till soptippar i en volvo.

Så tänker jag. Man behöver inte vara så noggrann.


Nu på min nya adress vet jag inte vad som kommer hända än. Det är här dom nya, vindlande willevägarna har sin början, och vart dom slutar; ja det vet bara Strindberg i sin himmel.