Det nya, det svåra, det varma

Allt är inte guld och gröna skogar när man skaffar en ny lägenhet. Tillexempel finns det stor risk att man skadar sig på alla nya ateraljer och pinaler som man inte är vad vid. Idag var det min nya gasspis som var boven i dramat. Eller min egen dumhet. Såhär gick det iallafall till.

Jag sätter på köttbullar och makaroner på stekning/kokning och går ut och sätter mig i salongen. Då jag uppenbarligen missberäknat värmen på gaslågan känner jag redan efter någon minut att det börjar lukta bränt och springer ut i köket för att rädda situationen. Väl därinne börjar brandlarmet tjuta och jag snurrar runt på stället i panik, eftersom jag inte har en aning om var branvarnaren sitter i den här lägenheten. Det piper om larmet, fräser om pannan och köttbullarna ser inte alls glada ut över situationen. "Varfaaaan sitter brandvarnarn i den här lägenheten", skriker jag högt för mig själv, vänder på klacken och springer rakt in i kanten på köksdörren som jag i paniken ställt upp. Jag lyckas omtöcknad ta mig ut i hallen och följer nu som en fladdermus det öronbedövande ljudet tills jag hittar källan till olätet och sliter ur innanmätet i vredesmod.
Sen tillbaka ut i köket, sliter stekpannan från spisen och slänger köttbullarna i vasken. Väl där kommer jag på att makaronerna!dom blir ju överkokta! Jag tar tag i den gaffel som ligger bredvid spisen och som jag tidigare använt för att röra med. En blixtrande smärta far upp genom handen och armen och en nästan glödande gaffeln faller med en skräll tillbaka ner på den borstade stålytan. På med kranen. In med handen. Skölja skölja. Ajajaj, Men makaronerna! dom blir ju fortfarande överkokta; med den stackars skadade högerhanden fortfarande under vattenstrålen sträcker jag mig med vänsterhanden för att se om jag kanske når att röra samtidigt som jag kyler högern och greppar instinktiv första bästa redskap som verkar vara lämpligt för ändamålet. Dessvärre är det samma gaffel som förra gången och den korta luftturen den tidigare tagit då den vådasvett min högerhand har inte gjort mycket för att sänka temperaturen. Vänstertassen far upp i en spasm av smärta och på nytt är gaffeln luftburen. Den gör en nätt liten saltomortal och landar med ett ljudligt plums och en rejäl skvätt i den kokande kastrullen med nu ganska grötig pasta. In med andra handen under vattnet. Nu, sönderbränd och förödmjukad av min egen dumhet kan jag bara med en liten tår i ögat stå och se på när dom sista resterna av min så länge efterlängtade middag kokas ner till en oätbar sörja. Och bredvid min händer i vasken ligger 14 små, kolsvarta köttbullar och hånler.