Love and hate.

Att folk ens kommer på tanken att Wille Wintertidh har en bomb i dojjan. Möjligtvis en stinkbomb. Att jag måste ta av mig bältet så att nån kan undersöka ifall jag har ett kilo heroin runt höften.

That I hate.

Och jag hatar Heathrow med. I kombination så bildar det ett starkt hat. Det är kanske det här hatet som gör att dom känner det nödvändigt att undersöka mig förstås. Hursomhelst. Igår(idag? Jag vet inte längre) satt vi i godan ro och åt varsin ovanligt äcklig hamburgare på Fridays på Heathrow i London, i väntan på vår flight till Tokyo. När vi hade betalat och gått därifrån och tänkte bege oss genom dom stora 5dubbeldörrarna som leder ut till gaterna, var där helt plötsligt en stor folksamling som inte funnits innan.

Airport Security hade stängt av passagen av någon anledning och man såg gula västar lalla runt på andra sidan folkmassan. Fler personer kom dit. Det var ju ända vägen ut från affärsområdet till gaterna. Och ännu fler kom. Minuterna gick och inte ett ljud hörde vi från säkerhetspersonalen förutom när dom då och då skar fram igenom folkmassan med ett "watch out, coming through, security, out of our way".
Nu stod där säkert 1000 pers som skulle med sina plan och väntade på att en ospecificerad säkerhetssituation skulle lösa sig på andra sidan dörrarna. Klockan tickade. Folkmassan mumlade. Inget hände. Ingen information. Folk började bli oroliga. Vi började funta på om vi skulle missa planet. En halvtimme hade nästan gått när vi hörde en röst bakom oss som dånar ut över folkmassan där alla väntade på att få stiga på sina respektive flygplan.

"Hello?Excuse me, I have a PLANE to catch."

that I love.