Om Hösten faller världen för att resa sig igen

Om jag hade vågat ut på det stora internetet utanför dom 4 sidorna jag går till femtielva gånger per dag så hade jag säkert överösts av bloggar som handlar om hösten. Men nu har jag inte gjort det så jag tänker ovetandes om dom andra skriva min egen lilla gräj.

Höst är Böst(bäst) har jag kommit fram till. Det finns många anledningar till detta.

1.Det luktar väldigt gott; allt som annars luktar illa och kvavt och konstigt blir helt plötsligt väldoftande och hemtrevligt. Tillochmed avgaser en kall morgon får en att vilja dra ett djupt andetag och börja dagen med ett härligt friskt allavibarnibullebynleende. And dont get me started on den mystiska vedspisdoften som på något konstigt sett sprider sig över hela södermalm på kvällarna. Älska.

2.Kylan gör att man blir piggare även om man inte vill erkänna det och det iofs motverkas av att det inte finns nån sol. Men när man stiger ut på morgonen och får sig ett litet köldbett så vaknar man till och hela dagen blir lite lättare.

3.Det blir sämre innan det blir bättre. Jag gillar känslan av att veta att nu jävlar kommer det bli riktigt ruttet ett tag framöver, men sen framåt vårkanten så blir allt bra igen. Det är som när man känner en hålfotskramp komma smygande och man bara lägger sig raklång och låter smärtan skölja över en, för man vet att den inte kan skada en och att när den nåt sin kulmen, när det är som jävligast, då blir det bara bättre sen av sig självt.

Det här är ju dock lite hittepå också för jag har ju i verkligheten inte gått utanför dörren tidigare än 12 på flera veckor, så dom där tidiga friska mornarna har jag ju bara conjurerat upp baserat på erfarenheter från tidigare liv och år. Men ni fattar vad jag menar.