Martin och Andreas -två rätt vanliga killar bara

Jag är på ett tåg.

Bredvid mig sitter Martin och Andreas. Dom ser likadana ut förutom att den ena har page och kavaj och den andra har lundsbergssnebena och mintgrön svettskjorta. En svettskjorta är en skjorta som är så tunn att man alltid ser svettig ut för att den är genomskinlig by default.

Dom har likadana svarta Dell-laptops och pratar om sitt jobb på bred göttebosska. Tydligen har Stenberg visat sig vara en utmärkt kontorschef trots att han bara var tillförordnad för Hjortlund under semestern i somras och till råga på allt är han inte alls speciellt gammalt, bara runt de trettio, men har ändå gjort så strålande karriär inom företaget. Vilket sorts företag dom jobbar på är fortfarande lite luddigt men efter att dom knäckte upp sina norrlandsguld sa svettskjortan >>skå vi tå å leka litte me bödgeten öllör?<<. Jag gillar Martin och Andreas. Dom verkar vara sköna killar, städade och välvårdade och alltid artiga mot gamla på bussen, men ändå inte rädda för att släppa loss och dra ett tequilarace i Magaluf när det bjuds på återföreningsresa med lumpengänget; "man har det ju ändå göttast med grabbarna och nu var det ju ändå 3 år sen man möckade."

Om jag inte hade råkat tugga sönder min sladd så hade ni kunnat få se bilder på dom. Jag tog ungefär 90 stycken som jag nån gång i framtiden skall sätta ihop till en liten kortfilm. Dom trodde att jag satt och spelade ett spel; jag fejkdrog med vänsterfingrarna på skärmen för att det skulle se ut som jag gjorde nåt samtidigt som jag fotograferade.

Nu är jag i Göteborg om två timmar