Omnia Mutantur

Ibland känns det som att allt bara blir sämre. Och ibland har man fel.
För att illustrera detta påstående vill jag använda mina dryckesvanor som exempel.
Den senaste tiden har jag upptäckt ,ungefär sist i hela universum, att tranbärsjos är det bästa en människa kan dricka och jag har konsumerat eventuellt ohälsosamma mängder för att kompensera för den totala brist mitt tidigare liv haft på denna gudarnas nektar.
Det gick alldeles utmärkt till en början och jag var väldigt nöjd med min upptäckt, tills den dagen då den rena tranbärsjosen tog slut i affären och jag i min desperation fick gå över till halvmesyren tranbär/granatäpple. Det var fortfarande en uppfriskande och renande upplevelse men jag kände nånstans att det inte var samma sak - i själen.
Sen kom dagen. Dagen då allt rasade och jag insåg till min stora förfäran att tranbär/granatäpple tagit slut och det nu bara var två gapande hål på hyllorna bredvid vad ansåg vara den lägsta stegpinnen: ren granatäpplejos. INGEN TRANBÄR ALLS. Jag svalde min stolthet och betalade med sammanbiten min. Sedan gick jag hem, lagade middag och hällde upp ett glas. Jag smakade. Inte tokigt. Inte tokigt alls. Helt drickbart. Inte tranbärsjos, men heller inte sämre, bara annorlunda. Det här var för ett par timmar sen och nu sitter jag här helt uppladdad på granatäpplejos och tänker att sålänge den inte tar slut och jag tvingas ta bort granaten och bara dricka äpplejos så tänker jag fortsätta med den här fantastiska drycken långt efter att tranbär åter finns på hyllan.