Ishigaki -Stone wall

Vi stiger av planet, kisar in i solnedgången och går med raska steg in i flygplatsbyggnaden och fram till informationsdisken. Tomoko och informatören börjar livligt diskutera boendealternativ och vi, då vi ändå inte förstår vad som sägs, tänker på annat och pratar lite förstrött om dittan och dattan medans vi väntar.
Här tar vi en liten paus så jag får berätta lite mer om platsen vi befinner oss på.

Ishigaki är den västligaste ön i Japan och gränsar till Taiwan. det är 4 timmars flygtid från Tokyo och ön bebos av lite drygt 48000 invånare och är på sin längsta sträcka 10 mil lång. Det är med andra ord en väldigt liten ö mitt ute i ingenstans.

Tillbaka till flygplatsen. Tomoko och informatören håller som bäst på att reda ut vilken prisklass vi ska ha på vårt hotell då hon(informatören alltså), vänder sig till oss och säger : Är ni från sverige? . Vi har här lyckats snubbla på den enda personen förutom oss själva på den här lilla ön mitt ute i ingenstans som kan prata svenska. Det visar sig att hon bott 11 år i sverige men inte pratat svenska dom senaste 10. Hon säger också att vi är dom första svenskarna hon har sett på Ishigaki någonsin. Vi är lite av pionjärer.

En liten stund senare, fortfarande lite medtagna av detta otroliga sammanträffande sitter vi i våran hyrbil, susandes fram längsmed den pittoreska kusten med natur hämtad från valfri resebroschyr på ena sidan och en solnedgång hämtad från valfritt 3dprogram på den andra, kommer vi till en liten bukt med en strand. Det är kanske 20 minuter från totalt mörker och havet är alldeles orangt av den stora sjunkande solen. Längst borta vid horisonten ser vi Ishigakis dimhöljda grannö och allt ser bara helt...fejk ut Som en scen hämtad från King Kong eller Jurassic Park. Vi kliver ur bilen och bara står helt flabbergastade och orörliga och bara stirrar. Det finns inte på riktigt, det är bara hittepå. Vi sitter en stund på betongmuren som skiljer oss från havet och när solen nästan försvunnit och man känner att nu kan det nog inte bli bättre,så får jag en väldig lust att känna på vattnet. Vi går bort hundra meter till ett ställe på muren där vi kan hoppa ner till sandstranden; kanske 2 meter ner, och jag är först över bord. Jag landar predvid en liten sten. Eller nej, en död sköldpadda! eller NEJ, en LEVANDE sköldpadda. Där sitter jag på knä i sanden, badandes i dom sista varma strålarna av den fånsnyggaste solnedgången en människa någonsin beskådat, på en tropisk ö, i linne med byxorna upprullade, dom sista dagarna i November, TILLSAMMANS MED EN JÄVLA SKÖLDPADDA. EN LIVS LEVANDE VILD SKÖLDPADDA.

Jag skäms nästan när jag sitter där och sköldpaddan sakta sparkar sand för hålet där den lagt sina ägg. Det känns som att jag hittar på allting allteftersom, som att jag ljuger ihop min egen verklighet för effekt, EFFEKTSÖKERI. Sköldpaddan kravlar ner i vattnet och simmar bort och vi går tillbaka till bilen och åker vidare. Det är nog det fånigaste jag nånsin varit med om. Men det var fint.