Zoothing

Jag gillar att börja stadsbesök, speciellt i stora städer, med ett besök till stadens Zoo. Det finns många anledningar till det, eller iallafall några. Jättestora städer, som tillexempel Bangkok och Tokyo kan vara lite överväldigande och Zoon är lätta att hitta och de ligger oftast på en relativ central plats men strax utanför den värsta hetsen, om inte annat så för djurens välmåendes skull, vilket gör att dom är bra platser att ha som basecamp om man inte riktigt vet vad man skall försöka leta efter annars.
Sen gillar jag ju djur också förstås och att sitta hänga med några jätteuttrar ett par timmar centrerar mig och suddar bort mycket av den stress som kan förekomma vid ett ensambesök i en ny storstad.
Iallfall. Jag begav mig till Dusit Zoo och pågrund av den tidiga timmen var jag nästan ensam där jag gick runt bland elefanter, varaner och surikater. Solen hade inte börjar bränna för full panna än och jag gäspade i takt med djuren som stod och småstampade i väntan på sin frukost. Vid 11tiden började folk strömma till och jag satt och halvsov vid sköldpaddsdammen med en liten snappingturtle förnöjt tuggandes på alger vid vattenbrynet. Jag tänkte 'Fan..snappingturtles kan ju bitas rätt ordenligt, dom kan ju inte bara ha dom lösa på det här sättet..' När ett stort gröngrått huvud dök upp ur vatten bara någon halvmeter från mina fötter. Milda Matilda, en helt vanlig Varan! Jag vaknade med ens till med ett ryck och samtidigt som varanen hävde sin långa muskulösa kropp ur vattnet för att lägga sig på stenarna och gassa i solskenet så var jag redan borta vid exitskyltarna med gympadojorna trefyra meter framför resten av kroppen återigen på väg ut i Bangkoks myller.

A tale of one city

'It was the best of times, it was the worst of times, a time of wisdom and a time of foolishness'. Så börjar Dickens a 'A tale of two cities' lite förkortat och det är lite så jag känner för tillfället. Förklaringen kommer liksom lite updelad i dom kommande trefyra inläggen.
Imorse klockan 6 kom bussen fram till Kao San Road i Bangkok, efter en skakig och kissnödig färd genom den Thailändska natten. Vi möttes av de sista nattrumlarna -19 åringarna från essex som med sänkta huvuden snubblade runt, fortfarande krampaktigt greppandes sina whiskeybuckets och de desperata medelålders männen som trots den nu inte ens sena, utan istället tidiga timmen fortfarande satt och sluddrigt försökte få en ladyboy i en säck med sig hem. Det var en ganska nedslående men väntad bild. Jag och en annan Stockholmit vadade igenom det sista nattmörkret och hittade tillslut ett härbärge med lediga rum. Han behövde sova och gick in till sitt och nannade medans jag begav mig ut på upptäcktsfärd i den nya staden.

Alltså för 2 dagar sen på PhiPhi

Jag vaknade av ett skrik imorse och hörde uppjagade röster. Tänkte att någon hittat en insekt i sin säng så jag vände mig och skulle fortsätta småsova. Men rösterna och skriken fortsatte så jag drog på mig byxor å linne och gick ut genom dörren för att se efter vad som försegicks. Där ute stod 3 personer, en gråtandes och skrikandes tjej och 2 killar. Den ena killen verkade försöka stå lite vägen för den andra killen som stod och vrålade 'YEAH YOU FUCKING WHORE! YOU FUCKING RUINED XMAS YOU FUCKING BITCH WHORE BLADIBLADIBLAh'. Jag gick ner för trappan till avsatsen under där dom stod och frågade "Everything ok down here?". Då slutade killen vråla och sprang uppför trappan, förbi mig, och in på ¨rummet som han och tjejen hade tillsammans.
Hon stod kvar där nere och lipade så jag gick ner till henne och killen, som visade sig vara svensk, för att kolla att allt var ok.
Killen förklarade att han precis bara sett den andra snubben freaka ut och börja skrika och veva och undrade om jag kunde hjälpa till att få ut killen från rummet så att hon kunde hämta sina saker. 'Ja, det är klart', sa jag och så vi började gå upp för trappan igen. Då kom den arga killen ut igen och skrek 'ITS OPEN YOU CAN GET YOUR STUFF YOU WHOOORE' och kutade iväg utom synhåll. Jag följde tjejen till rummet där hon upptäckte att han hade slitit sönder alla hennes kläder och slängt alla prylar i marken så allt var paj. Hon undrade om jag kunde stanna kvar och se till att inte killen kom tillbaka medans hon packade så det gjorde jag. Sen när hon var klar frågade jag om hon hade nånstans att ta vägen och hon förklarade att hon hade en kompis på ön hon kunde gå till så jag önskade henne lycka till och hjälpte henne på med ryggsäcken. Då sa hon "Thank you, it can only get better from now though, right?"
'Yeah, I guess you are right' sa jag innan jag gick och åt frukost med mina australiensiska grannar.

Bangkok

Sadar, efter en skrackfylld natt pa en obekvam buss ar jag i Bangkok. Jag har skrivit en massa men kan inte posta nu eftersom jag inte har laptopen just nu sa det far komma lite retroaktivt. Nu ar jag iallafall sjalv och varldens kanns inte lika farlig nu som innan jag faktiskt blev sjalv. Har traffat massa folk, bade trevligt och otrevligt, men mer om det senare nar jag kan pasta in det fran maccen. Jag har det bra iaf och nu ska jag ga pa zoo.

Hejsvejs i slasket.

En dikt

Jag skrev på en grej om afrika förut men det bidde inget och bidde den här dikten istället:

Lilla Zebra.
Om du kunde tvätta bort dina ränder.
Skulle du ändå inte vara en häst.
Men du kanske får ligga med en.

Är lite osäker på den där sista raden, får se om den trimmas innan publikation.

Man träffar roliga stereotyper när man är på luffen(ah från å med nu e ja på luffen)
Dom bästa dom senaste dagarna har varit den arga tysken och den dryga fransosen.

Tysken träffade vi efter att jag å Jochen klättrar runt på ett jungelklätt berg en timme för att hitta en lagun. När vi nästan var nere igen stod han där på marken med sin flickvän och såg arg ut. Han skrek

-Iz dis ze vay to ze lagooon?
-yes
-hav lang das it take
-I dont know, maybe ten minutes
-TEN MINITS?
(här bryter hans tjej in med ett tyst 'scheisse')
-Yeah, something like that, its not very amazing or anything
-JA, VE KNOW! NOZZING HIER IST VERY AMAZING! VE ARE SO DISAPOINTED
började han skrika, och fortsatte sedan raljera
-VE JAST COME FROM KOH LIPE IT VAZ LIKE PERADISE BUT THIS IS SO BAD
(här ekade hans flickvän "Yez, so bad"
-AND EVRIZING IZ SO EXPENSIVE TOOO
jag bara
-ah...

Sen gick dom.

Fransosen var egentligen en rätt trevlig prick men han hade ett stort pet peeve här i världen. Han hatade klättrare. Det är normalt sett inte ett speciellt stort problem eftersom det för det mesta är ganska lätt att undvika dom. Dessvärre hade han hyrt en bungalow på Tonsai Beach som bara är överfullt med LE CLEIMBERS!

Konversationen började rätt vanligt med att jag bara frågade vart han bodde typ och han drog igång på en gång:

-Ah leeeve et Tonsai! is vary buttyfull! Yu shudd live there!
-ok, sounds good
-BUT! is full of climbers!
Dom andra tjejerna på båten sa typ i kör - He hates climbers
-AH THE CLIMBERS! DONTSTART! AH Fuckin ATE le CLEIMBERS! THey Just dalk abut cleimbing ALL teh TIME! I CLeimb dis I climb dat! Dey nevur shattap!
-A bit like the divers then, sa jag
-NO! NO! NOT LIKE THE DIVERS! NOT LIKE LE DIVERS at ALL! Atlest Le divers shut up during de day! cus dey cant speak with de snorkel in deir muths! but CLIMBERS! All dey! All night!
-Yeah.. I guess that can be pretty annoying...

Han såg dessutom ut som Vincent Cassel.

morkast fore gryning

Nu ar det sadar igen. Att jag har forlorat nanting.

Den har gangen min alskade telefon. Dagen innan julafton av alla dagar.

Idag ar jag inte jatteglad.

En stunds stilla kontemplation

En vän har gått ur tiden.
Den 15e december 2008 försvann han för all framtid.
Nu måste jag skaffa en ny men jag vet inte om jag nånsin kommer hitta en så bra igen.
Min svartrutiga skjorta. Glömd på en bar i Thailand. Numera ägd av en thailändare. Hoppas han uppskattar den lika mycket som jag gjorde.

Ni har alla säkert något favoritminne av mig i min rutiga skjorta. Tänk på det minnet och skicka en stilla nickning till mig i min mörka tid.

Alltså på riktigt, jag började nästan gråta när jag upptäckte att den var försvunnen. Jag minns när jag fick den, eller köpte den av PippyD som hade köpt den på Judiths men i för liten storlek. "Men prova iallafall" sa Pippy. "Nä, jag har inte skjorta" "Jomen testa" Och jag testade.Och sen dess har vi varit oskiljaktiga. Jag och skjortan.

En era går i graven. Snyft.

Tredje kapitlet

I vilket Wille ser en murana, forbereder sig infor ensamheten och ett par gamla bekanta dyker upp pa on -Men ar det ett kart aterseende? Stanna kvar for nasta rafflande avsnitt av Willes aventyr i den stora vida varlden.

Tänk om jag hade en liten liten apa

Jag HAR en apa på riktigt nu. Eller han är ju inte min i ordets allra strikaste bemärkelse men jag leker med honom varje dag flera gånger. I början var jag lite skraj för honom att kanske skulle bli aggro å bitas å så om man kom för nära så jag bara mata lite med banan på avstånd men nu har bi blivit scratch buddies. Jag började försiktigt lite granna på ryggen bara lite med ett finger. Sen nästa gång när jag kom dit så bara ställde hans ig mot gallret på en gång i värsta korsposen med ryggen uppkörd mot gallret väntandes på att bli kliad. Så då kliade jag mer och han bara UHUHUHUHAHAHA som apor låter. Åh sen stack han ut armarna genom gallret och jag vände mig på stolen jag satt på och han kliade MIG på ryggen. Men ha tröttnade rätt snabbt och ville bli kliad istället.

Jag har en apa. Börja gapa.gapa.gapa.

jag ger dig min morgon

När jag vaknar på mornarna hör jag vatten. Vatten som studsar och vatten som porlar och vatten som rinner. Kanske betyder alla dessa saker porlar. Jag vaknar iallafall till dessa ljud och tänker "jahopp, då var det regn idag". Så vaknar jag varje dag. Sen tar det några sekunder tills jag kommer på att är våran pool som låter så då öppnar jag ögonen och ser Jochen gå ut genom dörren. Han kanske eventuellt gör hemliga kator på stranden en halvtimme för 30 minuter senare när jag når frukostbuffen så sitter han där och har precis börjat äta.

äggstekerskan på hotellet börjar lära känna mig nu, när jag kommer till äggstationen säger hon genast "two egg sir?" och jag säger "yes, thank you" och medans jag väntar på att mina två sunny-side-up-ägg skall bli färdigkoagulerade och lite fint brynta i kanterna så plockar jag åt mig en stor hög bacon, en slev vita bönor i tomatsås och en enda liten tysk griskorv. Sen äter jag alltihopa och går in en andra gång. Då säger stekerskan "one egg sir?" Det är så finurligt att hon räknat ut mitt beteende : först två ägg sen ett. Jag känner mig som en chimpans som en forskare gör experiment på och kartlägger rutiner. Jag tar mera bacon. Mera bönor. En liten liten tysk griskorv. Sen är det dags för smörgåsbatchen. Smörgåsbatchen är kanske den viktigaste delen för det är den som avgör om jag får våfflor eller inte. Om jag inte äter upp mina smörgåsar får jag ingen efterätt. 4 skivor salami, 2 skivor hönskorv, 4 bitar ost och 6 skivor gurka måste jag trycka i mig på två skivor rostat grovt bröd. Om jag lyckas får jag pannkakor och våfflor och fattiga riddare och färst frukt indränkt i sirap. Sen går jag ner till stranden.

Det är mina mornar det.

Saken jag är bra på.

Jag var aldrig bäst på att kasta liten boll. Men idag var jag under vatten i 2 minuter. Rekord.

My life such as it is

Eftersom jag är i Thairand nu och inte gör så himla mycket mer än slappar så händer inte så mycket skrivvärdigt men några såna här vanliga saker gör jag på dagarna:

1) Hänger med min apa. Han heter Johnny Banana och bor dessvärre i en bur men vi är rätt bra buddies ändå.

2)Seglar Katamaran, jag har ju sjön i blodet va. Rob ba "ahmen GL att ni kan segla den där" men ja ba "mm visst, titta mig titta mig" och seglade skiten ur hela havet i raketfart.

3)Solar. Ansvarsfullt. Mycket solkräm och inte för långa stunder i solen för maximal opting.

4)ändrar flygbiljetter. Jag kommer inte hem till jul. Jag saknar er alla men det är så tråkigt att flyga att jag får ta och stanna här så länge jag kan när jag väl flugit hit. Kommer hem tidigt i februari.

phuket shipet

Nu sitter jag i det flådigaste rummet Phuket har att erbjuda; utomhusjacuzzi å allt. Dessvärre är det inte mitt rum utan rob å myodas. Mitt rum ligger ett par hundra meter härifrån och har en rosa disneybalkong med volanger. Mitt hotell ägs av italienare och är ungefär 10 gånger billigare än det här. Men mig går det verkligen ingen nöd på. Jag lyckades ta mig ifrån Patong med en läxa lärd och några tusen baht fattigare men nu har jag sällskap, bra hotell och lysande utsikter för framtiden. Tillochmed en vettig wifi-uppkoppling.

en fråga:

Varför får man russinfingrar men inte tillexempel russinlår?

en annan fråga:

Vems jobb är det att designa tshirtar med texten

"Good guy goes to heaven, bad guy goes to Pattaya"

Nån får betart fört.

thairand

När folk whinar på mig för att jag inte tar klimathotet på så stort allvar så brukar jag säga att jag iaf inte är specielt klimatosmart; jag kör inte bil, jag bor litet osv osv, men jag kan inte säga så längre. Idag var jag nämligen en gigantisk miljöbov.

Jag kollade upp min flight igårkväll för att se hur den hade påverkats av bangkokdramat; den hade enligt internet påverkats på det sättet att den ställts in. Ett av dom större sätten en flight kan påverkas. Jag försökte ringa till Thai air i japan men dom hade naturligtvis stängt för kvällen, så istället gick jag upp tidigt och tog första bussen från hotellet till flygplatsen för att se om jag kanske kunde få ett nytt plan; det hade ju inte varit så himla mycket begärt nu när jag ändå betalt fört. Det visade sig att ja, visserligen var min flight inställd men istället skulle jag få flyga till Pattaya på ett plan som gick en timme tidigare, så det var ju en faslig tur att jag är neurotisk och åker till flygplatser alldeles för tidigt.

Jag går på planet och tänker "oj, ja va först på, det har aldrig hänt innan", sen säger en flygvärdinna "You can sit anywhere" när jag letar efter min plats så jag bara sätter mig på första bästa och tänker inte mer på det. Planet lyfter och wooooaaps så är jag på väg till thailand. Jag kollar på film(eller Dexter för att vara precis) så jag är inte så uppmärksam på min omgivning, men efter ett tag tittar jag upp och inser att jag är i stort sett ensam på planet. Det är jag och 3-4 andra personer utspridda över en hel 747:a(en 747a är alltså inte bara en Kentplatta utan även dom där största planen, sån som John Maclane slåss på i Die hard 2). Det kan inte vara klimatsmart. Men jag kände mig som Tony Stark ungefär(alltså Iron Man för er icke-nördar) (Han är jätterik) (så ni fattar vad jag menar) .

Nu är jag iaf i Thailand och ska försöka ta ett standbyflyg till Phuket imorn för att möta upp Rob å Myoda å Jeep å Joch. Jag har precis ätit två stora skålar nudlar med kyckling hos en gammal tant och nu väntar jag på att sjukdomen ska komma.

nota:

2x kyckling med nudlar
1xvatten(50cl)
1xcola (33cl)

totalt:

25 kronor

Jag gav henne femti kronor för att det var så gott. Och för att jag fick the white mans guilt.

Vemodigt är det att lämna Tokyo som nu blivit höst bakom våra ryggar medans vi varit och spankulerat i den södra övärlden med sol på våra nackar. Och lite läskigt.

Men det skall bli spännande att flyga helt själv till Thailand och försöka träffa upp dom andra där. Som det ser ut nu så flyger jag inte till bangkok utan till ett militärt flygfält utanför pattaya så hur jag ska ta mig ner till södra thailand utan att åka rullskridskor(och utan att sluta rulla) vet bara gudarna.

Härlig sak hände just som sammanfattar Japan bra för mig :

Jag sitter på Narita Epress, alltså flygplatsexpresståget. Det är tisdagskväll och därmed nästan hela tomt på tåget. Jag har inte kollat på min biljett utan satte mig bara lite på måfå eftersom det ändå är helt tomt. Efter 10 min kommer en konduktör och tittar på min biljett och förklarar att jag sitter på fel plats, i fel vagn faktiskt och trots att tåget är helt tomt och min egentliga plats är samma klass som den jag sitter på just nu, så följer han mig snällt till min i förväg utvalda plats. Var sak på sin..plats antar jag.