Woaking

När jag gick i gymnasiet pratade jag mycket i telefon, speciellt med min lilla klasskamrat lillalina. Lina är lite som en blanding av bigbrotherjessica och super mario i super mario 3 när han har på sig sin björnkostym(som ingen iochförsig använde eftersom det var grymmare att plocka upp p-vingen och bara fuskflyga över banorna). Naturligtvis menar jag detta på snällast möjliga sätt.En gång tyckte jag att hon var så lik den där björnkostymen att jag var tvungen att göra ett photoshopmontage med hennes ansikte på den, där hon går runt och sparkar på saker och ser väldigt varm ut(det är antagligen en ganska varm dräkt). Det är naturligtvis inte utseendemässigt hon är lik björndräkten, utan mer på nåt sätt attityden den utstrålar.
Vi pratade nästan galet mycket i telefon. Jag ringde och väckte henne på morgnarna när det var meningen att vi skulle gå till skolan, fast det slutade nästan alltid med att vi inte gick dit ändå, och pratade i telefon istället. Ahh the golden days. Anledningen till att jag kände att det var dags för lite bakgrundshistoria är att jag pratade med lina igår och det var väldigt roligt, ingen skrattar så mycket åt mina skämt som henne, det är helt grymt, jag är värsta David Letterman när vi pratar! Och likewise är Lina en jävel på att prata i telefon; igår skulle hon förklara vad en mjäkig kille var och drog igång en harrang på 30 minuter om hur hon hade varit Abudabi(eller Abööödabööö som det tydligen heter på göteborgska) och träffat ett gäng tjejer hennes kompis trodde var horor men som sen inte visade sig vara det.

oj nu fick jag ett msn från schmarro, så här såg det ut

Carolyna säger:
lone rangers? 
lillewille säger:
dom är ju inte direkt lone om dom är flera eller?
Carolyna säger:
joho
Carolyna säger:
man kan ju prata om flera ensamma människor som inte är med varandra? 
lillewille säger:
haha, ja det har du faktiskt helt rätt i

Så nu fick ni lite current events i mitt liv också!

hursomhaver, den där historien som lina berättade slutade aldrig riktigt och 30 minuter senare hade hon glömt bort vad hennes poäng var, lite som att gå in i ett rum och inse att man inte har en aning om varför man gick in där fast man vet att det var nåt viktigt. Det finns förövrigt ett ord som beskriver det den känslan i känslolexikonet "The meaning of Liff" , ordet är "woaking".

Nu verkar jag ha råkat göra exakt samma sak som Lina gjorde med sin historia, alltså tappat bort min poäng. Jag ville nog bara säga att jag tycker det är väldigt roligt att prata med med Lina.