Tänk jag drömde inatt....

att jag hade en katt
och den åt bara sill och potäter
ni får trot om ni vill
men potäter och sill
är precis vad små kattungar äter


Rasmus på luffen/Allan Edwall
betyg : 3/5

Rasmus bor på ett barnhem. Han har inga föräldrar och den enda maten som serveras är olika former av gröt. En dag får han nog av barnhemslivet och att det bara är flickor med lockigt hår som adopteras. Han bestämmer sig för att rymma, lämnar sin bästa vän bakom sig och ger sig ut i den svenska sommaren mot en osäker framtid och med ett hopp om att hitta en vacker och rik familj som vill ha honom. Efter bara några timmar på landsvägen stöter han på ParadisOskar(Allan Edwall),en erfaren luffare, som tar honom under sina vingar och tillsammans ger de sig ut på en fotburen roadtrip av episka proportioner.
Detta är upptakten till en av svensk filmhistorias mesta buddymovies, med inslag av både komik, tragedi och ett och annat jovialiskt musikalnummer.

Allan Edwall gör en strålande rollprestation där hans sång och spelnummer utgör höjdpunkterna, men även i de mer ansträngande, mörka partierna visar han tydligt för oss varför han var en av våra största svenska aktörer.
Pojken Rasmus spelas däremot ganska styltigt av uppenbara förstagångsskådespelaren Erik Lindgren och hans barnsliga utspel och mimik gör att man aldrig riktigt köper att han befinner sig på luffen. Man hade velat se mer svärta i hans rolltolkning som mest består i att dra handen genom håret, hålla jämna steg med sin reskamrat, och säga saker som "ååh vad jag tycker om dig oskar".

Rasmus är helt klar en sevärd film, speciellt en så här regnig sommar, men om det finns en uppföljare i tanke så måste jag nog föreslå en eventuell förändring i rollbesättningen, som faktiskt i mångt och mycket förstör en annars utmärkt film.