Zoothing

Jag gillar att börja stadsbesök, speciellt i stora städer, med ett besök till stadens Zoo. Det finns många anledningar till det, eller iallafall några. Jättestora städer, som tillexempel Bangkok och Tokyo kan vara lite överväldigande och Zoon är lätta att hitta och de ligger oftast på en relativ central plats men strax utanför den värsta hetsen, om inte annat så för djurens välmåendes skull, vilket gör att dom är bra platser att ha som basecamp om man inte riktigt vet vad man skall försöka leta efter annars.
Sen gillar jag ju djur också förstås och att sitta hänga med några jätteuttrar ett par timmar centrerar mig och suddar bort mycket av den stress som kan förekomma vid ett ensambesök i en ny storstad.
Iallfall. Jag begav mig till Dusit Zoo och pågrund av den tidiga timmen var jag nästan ensam där jag gick runt bland elefanter, varaner och surikater. Solen hade inte börjar bränna för full panna än och jag gäspade i takt med djuren som stod och småstampade i väntan på sin frukost. Vid 11tiden började folk strömma till och jag satt och halvsov vid sköldpaddsdammen med en liten snappingturtle förnöjt tuggandes på alger vid vattenbrynet. Jag tänkte 'Fan..snappingturtles kan ju bitas rätt ordenligt, dom kan ju inte bara ha dom lösa på det här sättet..' När ett stort gröngrått huvud dök upp ur vatten bara någon halvmeter från mina fötter. Milda Matilda, en helt vanlig Varan! Jag vaknade med ens till med ett ryck och samtidigt som varanen hävde sin långa muskulösa kropp ur vattnet för att lägga sig på stenarna och gassa i solskenet så var jag redan borta vid exitskyltarna med gympadojorna trefyra meter framför resten av kroppen återigen på väg ut i Bangkoks myller.

A tale of one city

'It was the best of times, it was the worst of times, a time of wisdom and a time of foolishness'. Så börjar Dickens a 'A tale of two cities' lite förkortat och det är lite så jag känner för tillfället. Förklaringen kommer liksom lite updelad i dom kommande trefyra inläggen.
Imorse klockan 6 kom bussen fram till Kao San Road i Bangkok, efter en skakig och kissnödig färd genom den Thailändska natten. Vi möttes av de sista nattrumlarna -19 åringarna från essex som med sänkta huvuden snubblade runt, fortfarande krampaktigt greppandes sina whiskeybuckets och de desperata medelålders männen som trots den nu inte ens sena, utan istället tidiga timmen fortfarande satt och sluddrigt försökte få en ladyboy i en säck med sig hem. Det var en ganska nedslående men väntad bild. Jag och en annan Stockholmit vadade igenom det sista nattmörkret och hittade tillslut ett härbärge med lediga rum. Han behövde sova och gick in till sitt och nannade medans jag begav mig ut på upptäcktsfärd i den nya staden.

Alltså för 2 dagar sen på PhiPhi

Jag vaknade av ett skrik imorse och hörde uppjagade röster. Tänkte att någon hittat en insekt i sin säng så jag vände mig och skulle fortsätta småsova. Men rösterna och skriken fortsatte så jag drog på mig byxor å linne och gick ut genom dörren för att se efter vad som försegicks. Där ute stod 3 personer, en gråtandes och skrikandes tjej och 2 killar. Den ena killen verkade försöka stå lite vägen för den andra killen som stod och vrålade 'YEAH YOU FUCKING WHORE! YOU FUCKING RUINED XMAS YOU FUCKING BITCH WHORE BLADIBLADIBLAh'. Jag gick ner för trappan till avsatsen under där dom stod och frågade "Everything ok down here?". Då slutade killen vråla och sprang uppför trappan, förbi mig, och in på ¨rummet som han och tjejen hade tillsammans.
Hon stod kvar där nere och lipade så jag gick ner till henne och killen, som visade sig vara svensk, för att kolla att allt var ok.
Killen förklarade att han precis bara sett den andra snubben freaka ut och börja skrika och veva och undrade om jag kunde hjälpa till att få ut killen från rummet så att hon kunde hämta sina saker. 'Ja, det är klart', sa jag och så vi började gå upp för trappan igen. Då kom den arga killen ut igen och skrek 'ITS OPEN YOU CAN GET YOUR STUFF YOU WHOOORE' och kutade iväg utom synhåll. Jag följde tjejen till rummet där hon upptäckte att han hade slitit sönder alla hennes kläder och slängt alla prylar i marken så allt var paj. Hon undrade om jag kunde stanna kvar och se till att inte killen kom tillbaka medans hon packade så det gjorde jag. Sen när hon var klar frågade jag om hon hade nånstans att ta vägen och hon förklarade att hon hade en kompis på ön hon kunde gå till så jag önskade henne lycka till och hjälpte henne på med ryggsäcken. Då sa hon "Thank you, it can only get better from now though, right?"
'Yeah, I guess you are right' sa jag innan jag gick och åt frukost med mina australiensiska grannar.

Bangkok

Sadar, efter en skrackfylld natt pa en obekvam buss ar jag i Bangkok. Jag har skrivit en massa men kan inte posta nu eftersom jag inte har laptopen just nu sa det far komma lite retroaktivt. Nu ar jag iallafall sjalv och varldens kanns inte lika farlig nu som innan jag faktiskt blev sjalv. Har traffat massa folk, bade trevligt och otrevligt, men mer om det senare nar jag kan pasta in det fran maccen. Jag har det bra iaf och nu ska jag ga pa zoo.

Hejsvejs i slasket.

En dikt

Jag skrev på en grej om afrika förut men det bidde inget och bidde den här dikten istället:

Lilla Zebra.
Om du kunde tvätta bort dina ränder.
Skulle du ändå inte vara en häst.
Men du kanske får ligga med en.

Är lite osäker på den där sista raden, får se om den trimmas innan publikation.

Man träffar roliga stereotyper när man är på luffen(ah från å med nu e ja på luffen)
Dom bästa dom senaste dagarna har varit den arga tysken och den dryga fransosen.

Tysken träffade vi efter att jag å Jochen klättrar runt på ett jungelklätt berg en timme för att hitta en lagun. När vi nästan var nere igen stod han där på marken med sin flickvän och såg arg ut. Han skrek

-Iz dis ze vay to ze lagooon?
-yes
-hav lang das it take
-I dont know, maybe ten minutes
-TEN MINITS?
(här bryter hans tjej in med ett tyst 'scheisse')
-Yeah, something like that, its not very amazing or anything
-JA, VE KNOW! NOZZING HIER IST VERY AMAZING! VE ARE SO DISAPOINTED
började han skrika, och fortsatte sedan raljera
-VE JAST COME FROM KOH LIPE IT VAZ LIKE PERADISE BUT THIS IS SO BAD
(här ekade hans flickvän "Yez, so bad"
-AND EVRIZING IZ SO EXPENSIVE TOOO
jag bara
-ah...

Sen gick dom.

Fransosen var egentligen en rätt trevlig prick men han hade ett stort pet peeve här i världen. Han hatade klättrare. Det är normalt sett inte ett speciellt stort problem eftersom det för det mesta är ganska lätt att undvika dom. Dessvärre hade han hyrt en bungalow på Tonsai Beach som bara är överfullt med LE CLEIMBERS!

Konversationen började rätt vanligt med att jag bara frågade vart han bodde typ och han drog igång på en gång:

-Ah leeeve et Tonsai! is vary buttyfull! Yu shudd live there!
-ok, sounds good
-BUT! is full of climbers!
Dom andra tjejerna på båten sa typ i kör - He hates climbers
-AH THE CLIMBERS! DONTSTART! AH Fuckin ATE le CLEIMBERS! THey Just dalk abut cleimbing ALL teh TIME! I CLeimb dis I climb dat! Dey nevur shattap!
-A bit like the divers then, sa jag
-NO! NO! NOT LIKE THE DIVERS! NOT LIKE LE DIVERS at ALL! Atlest Le divers shut up during de day! cus dey cant speak with de snorkel in deir muths! but CLIMBERS! All dey! All night!
-Yeah.. I guess that can be pretty annoying...

Han såg dessutom ut som Vincent Cassel.

morkast fore gryning

Nu ar det sadar igen. Att jag har forlorat nanting.

Den har gangen min alskade telefon. Dagen innan julafton av alla dagar.

Idag ar jag inte jatteglad.

En stunds stilla kontemplation

En vän har gått ur tiden.
Den 15e december 2008 försvann han för all framtid.
Nu måste jag skaffa en ny men jag vet inte om jag nånsin kommer hitta en så bra igen.
Min svartrutiga skjorta. Glömd på en bar i Thailand. Numera ägd av en thailändare. Hoppas han uppskattar den lika mycket som jag gjorde.

Ni har alla säkert något favoritminne av mig i min rutiga skjorta. Tänk på det minnet och skicka en stilla nickning till mig i min mörka tid.

Alltså på riktigt, jag började nästan gråta när jag upptäckte att den var försvunnen. Jag minns när jag fick den, eller köpte den av PippyD som hade köpt den på Judiths men i för liten storlek. "Men prova iallafall" sa Pippy. "Nä, jag har inte skjorta" "Jomen testa" Och jag testade.Och sen dess har vi varit oskiljaktiga. Jag och skjortan.

En era går i graven. Snyft.

Tredje kapitlet

I vilket Wille ser en murana, forbereder sig infor ensamheten och ett par gamla bekanta dyker upp pa on -Men ar det ett kart aterseende? Stanna kvar for nasta rafflande avsnitt av Willes aventyr i den stora vida varlden.

Tänk om jag hade en liten liten apa

Jag HAR en apa på riktigt nu. Eller han är ju inte min i ordets allra strikaste bemärkelse men jag leker med honom varje dag flera gånger. I början var jag lite skraj för honom att kanske skulle bli aggro å bitas å så om man kom för nära så jag bara mata lite med banan på avstånd men nu har bi blivit scratch buddies. Jag började försiktigt lite granna på ryggen bara lite med ett finger. Sen nästa gång när jag kom dit så bara ställde hans ig mot gallret på en gång i värsta korsposen med ryggen uppkörd mot gallret väntandes på att bli kliad. Så då kliade jag mer och han bara UHUHUHUHAHAHA som apor låter. Åh sen stack han ut armarna genom gallret och jag vände mig på stolen jag satt på och han kliade MIG på ryggen. Men ha tröttnade rätt snabbt och ville bli kliad istället.

Jag har en apa. Börja gapa.gapa.gapa.

jag ger dig min morgon

När jag vaknar på mornarna hör jag vatten. Vatten som studsar och vatten som porlar och vatten som rinner. Kanske betyder alla dessa saker porlar. Jag vaknar iallafall till dessa ljud och tänker "jahopp, då var det regn idag". Så vaknar jag varje dag. Sen tar det några sekunder tills jag kommer på att är våran pool som låter så då öppnar jag ögonen och ser Jochen gå ut genom dörren. Han kanske eventuellt gör hemliga kator på stranden en halvtimme för 30 minuter senare när jag når frukostbuffen så sitter han där och har precis börjat äta.

äggstekerskan på hotellet börjar lära känna mig nu, när jag kommer till äggstationen säger hon genast "two egg sir?" och jag säger "yes, thank you" och medans jag väntar på att mina två sunny-side-up-ägg skall bli färdigkoagulerade och lite fint brynta i kanterna så plockar jag åt mig en stor hög bacon, en slev vita bönor i tomatsås och en enda liten tysk griskorv. Sen äter jag alltihopa och går in en andra gång. Då säger stekerskan "one egg sir?" Det är så finurligt att hon räknat ut mitt beteende : först två ägg sen ett. Jag känner mig som en chimpans som en forskare gör experiment på och kartlägger rutiner. Jag tar mera bacon. Mera bönor. En liten liten tysk griskorv. Sen är det dags för smörgåsbatchen. Smörgåsbatchen är kanske den viktigaste delen för det är den som avgör om jag får våfflor eller inte. Om jag inte äter upp mina smörgåsar får jag ingen efterätt. 4 skivor salami, 2 skivor hönskorv, 4 bitar ost och 6 skivor gurka måste jag trycka i mig på två skivor rostat grovt bröd. Om jag lyckas får jag pannkakor och våfflor och fattiga riddare och färst frukt indränkt i sirap. Sen går jag ner till stranden.

Det är mina mornar det.

Saken jag är bra på.

Jag var aldrig bäst på att kasta liten boll. Men idag var jag under vatten i 2 minuter. Rekord.

My life such as it is

Eftersom jag är i Thairand nu och inte gör så himla mycket mer än slappar så händer inte så mycket skrivvärdigt men några såna här vanliga saker gör jag på dagarna:

1) Hänger med min apa. Han heter Johnny Banana och bor dessvärre i en bur men vi är rätt bra buddies ändå.

2)Seglar Katamaran, jag har ju sjön i blodet va. Rob ba "ahmen GL att ni kan segla den där" men ja ba "mm visst, titta mig titta mig" och seglade skiten ur hela havet i raketfart.

3)Solar. Ansvarsfullt. Mycket solkräm och inte för långa stunder i solen för maximal opting.

4)ändrar flygbiljetter. Jag kommer inte hem till jul. Jag saknar er alla men det är så tråkigt att flyga att jag får ta och stanna här så länge jag kan när jag väl flugit hit. Kommer hem tidigt i februari.

phuket shipet

Nu sitter jag i det flådigaste rummet Phuket har att erbjuda; utomhusjacuzzi å allt. Dessvärre är det inte mitt rum utan rob å myodas. Mitt rum ligger ett par hundra meter härifrån och har en rosa disneybalkong med volanger. Mitt hotell ägs av italienare och är ungefär 10 gånger billigare än det här. Men mig går det verkligen ingen nöd på. Jag lyckades ta mig ifrån Patong med en läxa lärd och några tusen baht fattigare men nu har jag sällskap, bra hotell och lysande utsikter för framtiden. Tillochmed en vettig wifi-uppkoppling.

en fråga:

Varför får man russinfingrar men inte tillexempel russinlår?

en annan fråga:

Vems jobb är det att designa tshirtar med texten

"Good guy goes to heaven, bad guy goes to Pattaya"

Nån får betart fört.

thairand

När folk whinar på mig för att jag inte tar klimathotet på så stort allvar så brukar jag säga att jag iaf inte är specielt klimatosmart; jag kör inte bil, jag bor litet osv osv, men jag kan inte säga så längre. Idag var jag nämligen en gigantisk miljöbov.

Jag kollade upp min flight igårkväll för att se hur den hade påverkats av bangkokdramat; den hade enligt internet påverkats på det sättet att den ställts in. Ett av dom större sätten en flight kan påverkas. Jag försökte ringa till Thai air i japan men dom hade naturligtvis stängt för kvällen, så istället gick jag upp tidigt och tog första bussen från hotellet till flygplatsen för att se om jag kanske kunde få ett nytt plan; det hade ju inte varit så himla mycket begärt nu när jag ändå betalt fört. Det visade sig att ja, visserligen var min flight inställd men istället skulle jag få flyga till Pattaya på ett plan som gick en timme tidigare, så det var ju en faslig tur att jag är neurotisk och åker till flygplatser alldeles för tidigt.

Jag går på planet och tänker "oj, ja va först på, det har aldrig hänt innan", sen säger en flygvärdinna "You can sit anywhere" när jag letar efter min plats så jag bara sätter mig på första bästa och tänker inte mer på det. Planet lyfter och wooooaaps så är jag på väg till thailand. Jag kollar på film(eller Dexter för att vara precis) så jag är inte så uppmärksam på min omgivning, men efter ett tag tittar jag upp och inser att jag är i stort sett ensam på planet. Det är jag och 3-4 andra personer utspridda över en hel 747:a(en 747a är alltså inte bara en Kentplatta utan även dom där största planen, sån som John Maclane slåss på i Die hard 2). Det kan inte vara klimatsmart. Men jag kände mig som Tony Stark ungefär(alltså Iron Man för er icke-nördar) (Han är jätterik) (så ni fattar vad jag menar) .

Nu är jag iaf i Thailand och ska försöka ta ett standbyflyg till Phuket imorn för att möta upp Rob å Myoda å Jeep å Joch. Jag har precis ätit två stora skålar nudlar med kyckling hos en gammal tant och nu väntar jag på att sjukdomen ska komma.

nota:

2x kyckling med nudlar
1xvatten(50cl)
1xcola (33cl)

totalt:

25 kronor

Jag gav henne femti kronor för att det var så gott. Och för att jag fick the white mans guilt.

Vemodigt är det att lämna Tokyo som nu blivit höst bakom våra ryggar medans vi varit och spankulerat i den södra övärlden med sol på våra nackar. Och lite läskigt.

Men det skall bli spännande att flyga helt själv till Thailand och försöka träffa upp dom andra där. Som det ser ut nu så flyger jag inte till bangkok utan till ett militärt flygfält utanför pattaya så hur jag ska ta mig ner till södra thailand utan att åka rullskridskor(och utan att sluta rulla) vet bara gudarna.

Härlig sak hände just som sammanfattar Japan bra för mig :

Jag sitter på Narita Epress, alltså flygplatsexpresståget. Det är tisdagskväll och därmed nästan hela tomt på tåget. Jag har inte kollat på min biljett utan satte mig bara lite på måfå eftersom det ändå är helt tomt. Efter 10 min kommer en konduktör och tittar på min biljett och förklarar att jag sitter på fel plats, i fel vagn faktiskt och trots att tåget är helt tomt och min egentliga plats är samma klass som den jag sitter på just nu, så följer han mig snällt till min i förväg utvalda plats. Var sak på sin..plats antar jag.

inget försvar

Ett steg för min hunger

Jag har ljugit.I minst tusen år. Iallafall om man får tro min tunga. Min tunga är så svart att man skulle kunna tro att jag har ätit bläckfiskbläck -Och det är precis vad jag har gjort.

Dom senaste veckorna har vi haft oumbärlig hjälp av Tomoko som hjälpt oss bort från hotelluncherna och in i det japanska finrummets innersta kulinariska kammare. Vi har ätit rå lever, rå bläckfisk i snorsås, bläckfiskbläck, inlagt sjögräs, hundra olika sorters sake(fast alltså druckit), löv med snor på, rå ål(onagi!), Nedsmält skogsande(också som snor). Här i japan äter man mycket saker som egentligen påminner om snor men som är ganska goda med wasabi och öl. Fast man funderar lite på om man inte skulle kunna skära bort mellanhanden så att säga och bara äta wasabi och öl.

Det här är inte en klagan, jag är medveten om jag kan låta negativ ibland men allt här är asbra. Ishigaki är ungefär paradiset på jorden och jag har hittat sötvattenskällor i grottor och klappat getter och nästan alltså på RIKTIGT blivit biten av en orm I NATUREN. Jag ska berätta mer om det sen. har laddat ner Karatekid och ska visa för Tomoko nu innan sovdags.

Jag ber lite om ursäkt för tonen i det föregående inlägget, jag var väldigt upprymd när det skrevs.

Ishigaki -Stone wall

Vi stiger av planet, kisar in i solnedgången och går med raska steg in i flygplatsbyggnaden och fram till informationsdisken. Tomoko och informatören börjar livligt diskutera boendealternativ och vi, då vi ändå inte förstår vad som sägs, tänker på annat och pratar lite förstrött om dittan och dattan medans vi väntar.
Här tar vi en liten paus så jag får berätta lite mer om platsen vi befinner oss på.

Ishigaki är den västligaste ön i Japan och gränsar till Taiwan. det är 4 timmars flygtid från Tokyo och ön bebos av lite drygt 48000 invånare och är på sin längsta sträcka 10 mil lång. Det är med andra ord en väldigt liten ö mitt ute i ingenstans.

Tillbaka till flygplatsen. Tomoko och informatören håller som bäst på att reda ut vilken prisklass vi ska ha på vårt hotell då hon(informatören alltså), vänder sig till oss och säger : Är ni från sverige? . Vi har här lyckats snubbla på den enda personen förutom oss själva på den här lilla ön mitt ute i ingenstans som kan prata svenska. Det visar sig att hon bott 11 år i sverige men inte pratat svenska dom senaste 10. Hon säger också att vi är dom första svenskarna hon har sett på Ishigaki någonsin. Vi är lite av pionjärer.

En liten stund senare, fortfarande lite medtagna av detta otroliga sammanträffande sitter vi i våran hyrbil, susandes fram längsmed den pittoreska kusten med natur hämtad från valfri resebroschyr på ena sidan och en solnedgång hämtad från valfritt 3dprogram på den andra, kommer vi till en liten bukt med en strand. Det är kanske 20 minuter från totalt mörker och havet är alldeles orangt av den stora sjunkande solen. Längst borta vid horisonten ser vi Ishigakis dimhöljda grannö och allt ser bara helt...fejk ut Som en scen hämtad från King Kong eller Jurassic Park. Vi kliver ur bilen och bara står helt flabbergastade och orörliga och bara stirrar. Det finns inte på riktigt, det är bara hittepå. Vi sitter en stund på betongmuren som skiljer oss från havet och när solen nästan försvunnit och man känner att nu kan det nog inte bli bättre,så får jag en väldig lust att känna på vattnet. Vi går bort hundra meter till ett ställe på muren där vi kan hoppa ner till sandstranden; kanske 2 meter ner, och jag är först över bord. Jag landar predvid en liten sten. Eller nej, en död sköldpadda! eller NEJ, en LEVANDE sköldpadda. Där sitter jag på knä i sanden, badandes i dom sista varma strålarna av den fånsnyggaste solnedgången en människa någonsin beskådat, på en tropisk ö, i linne med byxorna upprullade, dom sista dagarna i November, TILLSAMMANS MED EN JÄVLA SKÖLDPADDA. EN LIVS LEVANDE VILD SKÖLDPADDA.

Jag skäms nästan när jag sitter där och sköldpaddan sakta sparkar sand för hålet där den lagt sina ägg. Det känns som att jag hittar på allting allteftersom, som att jag ljuger ihop min egen verklighet för effekt, EFFEKTSÖKERI. Sköldpaddan kravlar ner i vattnet och simmar bort och vi går tillbaka till bilen och åker vidare. Det är nog det fånigaste jag nånsin varit med om. Men det var fint.

snabbis innan vi flyger i luften

Vet du på hur många olika sätt man kan tillreda ananas? Det vet jag -100. Minst.
Vi åkte på en liten turistig busstur till lite olika 'sevärdheter' eftersom det var lättaste sättet att se det stora akvariet med hajar och valhajar och rockor och sjökor och sköldpaddor och andra djur jag tycker är roliga. En av dom andra attraktionerna vi stannade vid på vägen var THE PINEAPPLE PARK. Där hade dom ananas i burk, ananas i kon, ananas på vägg, ananasvin, ananaskorv, ananasglass, ananaskläder ,ananasmedicin osv osv osv. Jag gillar inte ananas men köpte en flaska ananasvin ändå för att dom inte skulle bli för ledsna.

Vi har bytt hotell här på Okinawa nästan varje dag för att se så mycket som möjligt av ön och nu när solen har börjat skina igen på oss så kan jag ju säga att inte var lika illa som jag först tyckte; men jag har fortfarande en naggande känsle av att jag är här 60 år för sent. Den amerikanska närvaron här är väldigt tydligt och ganska tråkig, alla affärer har specialpriser för US FORCES och det finns radio och tevekanaler helt dedikerade till THE HEROES. På restaurangerna spelar dom easy listeningen love-me-as-I-am-country.
Men jag hade rätt om det där med gamla människor, alla här är typ 400 år gamla och ser ut som Yoda; vår äldsta taxichauförr hittils var 87år gammal. Eller är.

Igår kom Tomoko och vi gick ut och söp på en bar där under dom timmarna vi var där inte en enda männska kom in, Okinawa är japans norrland, alla unga sticker därifrån så fort dom kan och flyttar till stockholm och startar indieband. Fast till tokyo och spelar J-pop istället.

Snart flyger vii till Ishigaki island.

Things to do on Okinawa when you are dead

Vi begav oss ut i kvällningen för att hitta någonstans att äta som inte var på hotellet men upptäckte till vårt stora förtret att hela Naha stänger klockan 18.30 . Vi promenerade runt i det svala duggregnet någon timme och var nästan tillbaka vid hotellet när vi såg en liten röd papperslampa utanför vad som såg ut som ett vanligt bostadshus. Vi chansade och gick in och befanns oss plötsligt på en liten restaurang bestående av 3 bord och en tjock liten tant. Menyn var helt på japanska och inte ens med bilder uppsatta på väggen gick det helt lätt att beställa.
Hennes man var också där och tillsammans hade dom någon form av liten minirestaurang i sitt vardagsrum bara avdelat med pappväggar. Ytterligare en gäst kom efter en stund, slog sig ner,och fick utan att säga något en flaska sake av Mikku, den söta men tysta servitrisen som gick runt i stora chinos, anorack och mössa inomhus fast det var lätt över 25 grader i den lilla lokalen.
Mannen jobbade på ett agriculture Co-op
och kallade tanten och farbrorn för mama och papa. Det visade sig senare att han inte alls var deras son utan bara grannen som brukade äta middag där; hans fru dök även upp någon timme senare.
Mama och Papa plockade fram sina okinawanska banjos och började spela och sjunga gamla sånger för oss medans vi åt och drack och konverserade styltigt med mannen som trots 4 års engelskastudier förklarade att det enda han kunde säga på riktigt bra engelska var "This is a pencil".

Papa visade oss sake med en stor orm i och förklarade med två väldigt tydliga gester att man blev både stark och viril av att dricka den och efter att sången och spelandet var färdigt förklarade grannmannen att "mama is heartbroken, because she cannot tell you the meaning of the words of song".

Han frågade oss också hur det kom sig att vi åkte till just okinawa, hur vi hade hört talas om det, för vi är dom första svenskarna ungefär nånsin här och när jag sa "karate kid" så sken han upp och bara !AH!KARATE KIDDU! Sensei Mr Myagi from Okinawa! His english not so good, but his heart..his heart is good"

-Yes and his karate is very strong , sa jag

Lite bilder också

Lite text om tokyo

Nu har vi lämnat Tokyo bakom oss för den här gången och flugit på vingar av silver till Okinawa. Än så länge imponerar det inte, Vi är på ett brunt fullyxigt resorthotell mitt i Naha högst upp på en kulle kantad av miljoner och åter miljoner små hus. Ungefär. Imorgon bitti skall vi dock så fort som möjligt bege oss härifrån och ut på landsbygden och bo lite mer strand-och-natur-mässigt. En annan sak som är helt SHJUKT med det här stället är att vi inte har internet på rummet. Fast ni ligger ju och sover nu ändå små tisseltassar.

Flygplanet hit delade vi med en hel högstadieskola, dom skrek som besatta när vi lyfte som att det vore en attraktion på en amusementpark(jag har vart borta från Sverige så länge nu att jag börjar tappa ord som ni förstår)
och klappade händerna och skrek ännu högre när vi landade.

Vi avslutade Tokyo igår med att Tomoko tog med oss ut i förorten långt ut på landet där vi besökte ett bambutempel.Det var helt stört. Det var bambu som var typ 20 meter höga. En hög, tät skog av bambu. Visste du att bambu är ett gräs och att det växer helt sjukt fort.Ungefär snabbast av alla gräs. Om man binder fast en snubbe på marken och planterar bambu under honom kan man använda det som en effektiv tortyrmetod för bambut växer rakt igenom honom på några dar typ. Nog om detta. Dessutom uppfann jag en tungvrickare på japanska: KodomoKodamaKomodo. Det betyder ungefär Barnskogsandekomodoödla. Japanerna är väldigt imponerade av min förmåga att vara vitsig på språk jag inte behärskar.

Bambutemplet och den natursköna förorten runt omkring den såg ut att vara hämtad rakt ur Mononoke Hime, Spirited away eller annan valfri Ghibli-film. Man fattar att Miyazaki blir inspirerad. Stor naturupplevelse. Sen promenerade vi längsmed en gigantisk sandstrand i solnedgången och Tomoko fortsatte sin guidade tur genom att ta oss till i en gigantisk Buddahstaty. Dai Butzo heter han tydligen på japanska. Dai betyder 'jätte' och Chibi betyder 'liten' . Jag har fått smeknamnet Chibi WirreHerrmu av japanerna; alltså Lille Wilhelm; för att jag är yngst.Alltså.

Kvällen avslutades med att vi gick å träffade speljournalisten Takashi på Sixteen shots; ett hål i väggen med 4 sittplatser och tvspel från golv till tak där Tokyos spelutvecklare hänger; så vi träffade lite folk från Square Enix.Jag hälsade artigt och dom sa att dom gillade Mirrors Edge. Jag hatar Square Enix spel så jag bara log och bockade.

Tack å hej, leverpastej

En sån smärta

Det konstiga med den här bilen är att bredvid Oscar där till höger satt egentligen Tomoko, men hon försvann på nåt konstigt sätt på bilden och vägrar förklara hur. Kanske en vampyr.






Jag har sträckt ryggen/nacken för att jag är en idiot. Resultatet är att jag lever i en värld av smärta. Men jag lever också i en värld av mycket annat. Disneyland tillexempel. Jag tänker inte ens försöka förklara hur det var, jag försökte förklara för Lisa mendet slutade med att jag sa "Det var som att vara inne i 10 filmer samtidigt" och jag tror inte hon riktigt fattade vad jag menade; vilket iofs inte är så konstigt. Iallafall.

Såhär såg det ut lite granna.

åhmen lite till..

Oscar kom just förbi med några bilder han tog idag och igår.Såhär kan det se ut i Japan sett från hans ögon.

Det är sånt jävla rännande hitan och ditan och jag blir så trött och sömning nu när jag får vila så jag kan bara säga att jag har det bra. Såhär ser det ut från min balkong där jag sitter nu och tar igen mig innan vi ska på ninjarestaurangen ikväll.

Tommyknockers

Det knackade just på min dörr. Där stod Oscar i bar överkropp med raklödder i hela ansiktet, frågandes efter en rakhyvel. Nere i receptionen har dom tvskärmar med alla korridorer i.

Nu ska jag beställa spa-tid

Dom dansande dagarna

Den senaste halvtimmen har jag spenderat på min soldränkta balkong med Shinjukus glimrande och glittrande skyskrapor som fond. Avcabbad sittandes på en liten stol, fötterna uppe på räcket, ätandes sushi och drickandes flaskvatten efter en dags intensivt promenerade som tack vare en metrologisk miss förvandlades från en molning surdag till en gyllene bradag. Vi har vart uppe på 45:e våningen i Japans regeringsbyggnad där dom högst upp mot all förväntan, förutom en utomordentlig utsiktsplats, har en leksaksaffär. Inte ens från 45:e våningen ser man vart staden tar slut. Den försvinner bara vid horisonten.

Ikväll blir det konsert; Tomoko, Oscars vän har nämligen informerat oss om att Those Dancing Days spelar på en klubb här nånstans i krokarna så vi ska dit och visa vårt stöd för den gullblåa fanan.

Viktig språklektion

"Hotdog" kan låta som "hotto" som betyder kaffe.
För att beställa en hotdog och inte kaffe är det bäst att man säger "Hotto Doggo" och pekar på skylten med en Hotto Doggo på.
Detta visste inte jag vilket ledde till att 4 fnissade snabbmatsbiträden bockade djupare och bad om ursäkt mer intensivt än vad forskare tidigare trott va möjligt.

Sen blev jag intervjuad av några skolbarn

"Herro"
"hello little fellas"
"Do you have time to tark?"
"yes"
"What country do you come from?"
"Sweden"
"Sweee-deeen? ok, do you rike Japan?"
"Yes, very much!"
"What spors do you rike?"
"Basketball"
"ok, can I take a picture with you?"
"yes"
Här ställer jag mig och poserar brevid dom små kepsbrydda barnen medans en av dom tar kort och jag ser i ögonvrån hur Servitriserna står och fnissar igen. Mina Hottodoggos är klara att hämtas.

Things that go boooom

Jo en sak till bara innan vi bordar planet och åker till solens rike; jag har kommit på en sak som jag gillar. Jag whinar ju en hel del om saker jag inte gillar så jag blev rätt glad nu när jag kom på en sak jag jag älskar; människor som gör ljudeffekter.
Alltså inte ljudeffekter till filmer eller så utan vardagsljudeffekter, som maskingevärseld när man slår ett telefonnummer eller en explosion när man sätter i gång vattenkranen och vattnet forsar ut. Anledningen till att jag kom att tänka på det här nu var att våran servitris precis stod och lät typ RATATA DUFF DUFF WEEE DUFF DUFF när hon slåg in våran beställning.

Bra grej. Jag tror det visar på en ett välutvecklat självsliv och en god fantasi.

En helt vanlig dag i tyskland

Jag tror att möjligheten att fälla tillbaks stolarna är ett test. Ett sätt för världen och flygbolagen att mäta sina kunders moraliska och världsliga värderingar. "Är mitt eget välbefinnande mer värt än min medmänniskas?". Resultatet av testet är skrämmande.SKRÄMMANDE.

Så ni kan ju ge pengar till fattiga barn i afrika, rädda ungdomar från drogträsket och hämta kattungar ur träd; men en sak ska ni ha väldigt klart för er. Jag och världens samlade flygbolag håller ögonen på er. Och ögonen dömer er.

Förövrigt sitter vi på flygplatsen i frankfurtt just nu och ska göra så i 6 timmar till så jag är lite gnällig.

hej svej leverpastej

Åh det var en sån himla gulli soldat på restaurangen vi åt på. Han hade full krigsmundering och hade typ kommit hem från ett krig nånstans och var jätteglad och jättefull och satte sig hos oss och pratade högt och sluddrigt och närgånget som fulla människor mitt på dan gör men vi var så trötta och lite rädda för att han skulle flippa och skjuta oss så tillslut gick han och satte sig vid ett bord längre bort och såg ut som en lessen hund. Då skar det till i hjärtat. Om jag ändå inte vore så rädd för fulla soldater.

Ren Information

Febern greppar mig. Alltså resfebern. Jag har spenderat veckan med att försöka hinna träffa vänner jag inte sett på väldigt länge och fixa iordning allt inför flygning.Updaterat Yen-kursen en gång i timmen för att se om ekonomi-gudarna gjort mig en tjänst och samtidigt hållt två getögon på tokyovädret.

Ikväll var vi på Vernissage och tittade på Christians senaste verk. Det kliade i fingrarna att ha en Saldert på väggen men med den ekonomiska grisen(asså jag trodde aldrig på riktigt att jag skulle bli påverkad av sånt här, men nu när jag är EA-drone så ligger en del av min rikedom i aktier som just nu ligger rätt bottennoterat)
så får det nog vänta så att jag inte blir strandsatt där borta på andra sidan världen och måste sälja mig som lady-boy.

SÅ MYCKET jag ännu inte gjort. Inte vaccinerat. Inte hämtat mina glasögon. Inte storstädat klart, fast jag började nu ikväll och ska göra klart imorn för då kommer en tjeja som ska hyra min lägga när jag är borta. Måste städa bort alla skelett ur garderoben.

Om fyra dagar är jag i världens största stad. I 20 behagliga plusgrader. Ussäkta jag upprepar och skryter men jag behöver det här. Alltså inte skrytet, men bortresan. Men gud vad jag kommer sakna mina vänner som jag redan träffat för lite den senaste tiden.

Det här blev mer informativt än intressant. Men så är livet ibland.

I Dagens DN:

Sommartid ökar risk för hjärtattack
Ny studie. "Effekten var liten, men den kan orsaka ungefär 20-30 extra fall i Sverige varje år."

himla nära ögat där.

Om Hösten faller världen för att resa sig igen

Om jag hade vågat ut på det stora internetet utanför dom 4 sidorna jag går till femtielva gånger per dag så hade jag säkert överösts av bloggar som handlar om hösten. Men nu har jag inte gjort det så jag tänker ovetandes om dom andra skriva min egen lilla gräj.

Höst är Böst(bäst) har jag kommit fram till. Det finns många anledningar till detta.

1.Det luktar väldigt gott; allt som annars luktar illa och kvavt och konstigt blir helt plötsligt väldoftande och hemtrevligt. Tillochmed avgaser en kall morgon får en att vilja dra ett djupt andetag och börja dagen med ett härligt friskt allavibarnibullebynleende. And dont get me started on den mystiska vedspisdoften som på något konstigt sett sprider sig över hela södermalm på kvällarna. Älska.

2.Kylan gör att man blir piggare även om man inte vill erkänna det och det iofs motverkas av att det inte finns nån sol. Men när man stiger ut på morgonen och får sig ett litet köldbett så vaknar man till och hela dagen blir lite lättare.

3.Det blir sämre innan det blir bättre. Jag gillar känslan av att veta att nu jävlar kommer det bli riktigt ruttet ett tag framöver, men sen framåt vårkanten så blir allt bra igen. Det är som när man känner en hålfotskramp komma smygande och man bara lägger sig raklång och låter smärtan skölja över en, för man vet att den inte kan skada en och att när den nåt sin kulmen, när det är som jävligast, då blir det bara bättre sen av sig självt.

Det här är ju dock lite hittepå också för jag har ju i verkligheten inte gått utanför dörren tidigare än 12 på flera veckor, så dom där tidiga friska mornarna har jag ju bara conjurerat upp baserat på erfarenheter från tidigare liv och år. Men ni fattar vad jag menar.

Jag har fått en diagnos nu av en riktig läkarstudent. Diagnos: Förkylning.

Också, en liten public anouncement, nån har skrivit nåt i min mobiltelefon och jag är ganska säker på att det inte är jag.

Det står "En dag är det du som är kung. Inte Simba"

vem?

parla con me tunga

Nytt ord jag lärt mig: glossolali

Jag kommer försöker väva in det i konversation så snart som möjligt. Folk kommer häpna.

There was a dream that was Rome

När jag var liten var min dröm att åka till Disneyland/Eurodisney/Disneyworld. Min dröm gick aldrig i uppfyllelse och med åren svalnade glöden i min mage för det magiska landet. ' Ah.. ännu en dröm som inte går i uppfyllelse, sånt är livet' , tänker du, men g-u-d vad fel du har. Nu brinner det nämligen i pojkhjärtat ska du veta. Jag har kommit på, eller rättare sagt så upplyste Oscar mig om, att det finns ett Disney Land i Tokyo. Inte bara det det, det finns nästan TVÅ. Ett vanligt och ett vattenland på nåt sätt. Jag ska uppleva skiten ur båda två om vädret tillåter.

Man säger ju att man skalar morötter. Men har egentligen moroten nåt skal eller är det bara den yttersta biten som hårdnat, som en häl ungefär?

ps. Nästa tisdag åker ja. Alltså inte nu på tisdag utan tisdan efter.om 12 dar ungefär.ds

Wille återberättar : andra världskriget

Kärnvapen. Ordet får dig att darra. Spännande, farligt och den slutgiltliga gränsen att passera i krig. Bara den grymme, oresonlige eller okunnige skulle kunna fälla sådana avgrundsägg på mänskliga mål. Höjden av mänsklig uppfinningsrikedom och samtidigt en reflektion av hennes mörkaste sidor. Men var alternativet bättre?

Slaget om Okinawa var ett av de blodigaste och största slagen under hela stillahavskampanjen. 100.000 japanska soldater, 50.000 amerikanska soldater stöp och hundratusentals civila dog och skadades under de 80 dagar slaget pågick. Amerikanerna kom ut segrande men det var en bitter vinst. Hade dom verkligen råd att att upprepa det här på varenda ö dom behövde ta för att komma åt det japanska fastlandet? Nej var naturligtvis svaret och eftersom japanerna pågrund av sin heder aldrig nånsin skulle låta ge sig utan istället slåss till sista man valde man att istället spränga skiten ur två städer och därmed ge den japanska kejsaren möjligheten att säga OK ALLTSÅ VI GER OSS MEN INTE FÖR ATT NI ÄR BÄTTRE ÄN OSS UTAN FÖR ATT NI FUSKAR VI KAN INTE SLÅSS MOT NÅN SOM FUSKAR. Sagt och gjort, pang bom.

det dog lite drygt 250.000 människor i nagasaki och hiroshima ihop vilket naturligtis är frukstansvärt mycket människor men om man tar i beaktning att det var ungefär så mycket människor som dog bara under slaget om Okinawa så kan man räkna ut att det garanterat RÄDDADE hundratusentals människoliv eftersom det fick slut på kriget.

Det är konstigt att tänka på.

Things you do on Kocksgatan when you are ledig

Idag kom jag och Alex på en grym ide till en Tv-serie. Dessvärre började vi bråka efter ungefär 3 minuter så detaljerna blev aldrig speciellt utkristalliserade men ungefär såhär var tanken:

En Utomjording landar på jorden för att lära sig mer om människorna. Han klär ut sig till männska och skaffar ett vanligt jobb på ett vanligt kontor i en vanlig amerikansk småstad. Eftersom han inte är nån riktig människa och försöker passa in i den här främmande kulturen blir det naturligtvis många helt hilarious kulturkrockar när han överkompenserar för sin okunskap.

Än så länge är det run of the mill 'Tredje klotet från solen' möter 'Alf' etc etc, men här kommer twisten: Alla andra är också utomjordingar. Fast dom vet inte det! Alla går runt och tror att alla andra är människor för på grund av nåt fel i utomjordingarnas uppdragsdator har alla skickats till samma plats ovetandes om varandra och alla försöker gå runt och vara så normala människor som möjligt vilket naturligtvis blir väldigt fel. Så kan man se det ur deras olika synvinklar och sådär.

Det håller väl kanske i nån säsong iallafall, sen kan man ju låta CIA komma dom på spåren och få in lite vanliga människor också och kanske nån fängelserymning och så ifall man behöver lite mer krydda..

Den lilla snabba för ålderns höst:

Förra veckan:

#Skaffat glasögon med Oscar
#Hostat
#haft feber
#Ätit många olika former av köttfärs
#Åkt till Jönköping
#Ljugit om att åka till Jönköping
#Fått lektioner i jönköpingsskräck av Ellis
#Erkännt lögner om att åka till jönköping
#Tittat på Indiana Jones med en sovande Håkan och en Sovande Lisa och ett flytande huvud som såg ut som Pippi D. Teknikens under.

Jag sågade sågade havets vågade vågade

Människoartens äventyrslusta mäts enklast genom att undersöka de namn folk ger sina båtar. Eftersom jag är ledig den här veckan har jag gott om tid att utreda sånt här.

Nere vid årstaviken finns i detta sammanhang en hel förmögenhet av information i form av de hundratals båtar som dragits upp ur vattnet och bäddats in i presenning inför kung bores intåg. Dom står där på sina träställningar och blir ompysslade av medelålders män som flytt sina fruar för en eftermiddag för att ta del av den manliga gemenskap och gemytlighet som bara kan infinna sig när man slipar däck, knäcker ett par folköl och delar på ett från hemmet medtaget paket mariekex.
Men det är inte bara testosteronet som vilar pintjockt över den tjärdoftande lilla småbåtshamnen. Det är något annat också. Äventyret. Havet. Okända horisonter.
Båtarna som ligger här har naturligtvis väldigt olika ambitionsnivå och det speglas som sagt i deras namn.

Pia, Lisa och Måsen representrar båtägaren som helst tar båten ut och dricker lite kaffe ett par sjömil ut i skärgården och sen åker hem lagom till kvällsnyheterna.

Mathilda, Svärdfisk och SexLaxar åker gärna på lite längre turer. Kanske till gotland och ligger i nån fin liten naturhamn på vägen och grillar och konverserar med andra likasinnade. 'Det är skönt att komma bort nån vecka sådär på sommaren om nu vädret tillåter'.

Sen har vi drömmarna, poeterna och äventyrarna. De män och kvinnor(fast det var mest män där idag) vars hjältar har namn som Thor Heyerdahl, Biggles och captain Cook. De döper sina båtar till Buena Ventura, Stormwind och Framtiden.
Dom drömmer om de eviga haven, here be dragons på kartan och att bara en enda månad slippa betala tillbaka på det där huslånet som bara växer i munnen för varje tugga.

asså såhär.

Jag tog precis en kort paus i mitt läsande, greppade ett stort rött äpple, drog täcket över huvet, tog ett STORT bett av äpplet, dök ner i boken igen och kände mig exakt som lillkillen i Oändliga historien. Det är di små sakerna som gör det.

dom där två flugorna och den där ena smällen

Av någon anledning blev jag övertalad att gå på en fotouställning idag. Alltså jag blev övertalad igår att gå idag. Men först skulle vi äta brunch. När vi satt där och åt sa Håkan helt plötsligt "Asså...jag tror vi är klara för idag" och såg för väldigt förvirrad ut och jag bara "dårå?" och han bara "Det är ju här fotoutställningen är verkar det som". Alltså såhär nu känner jag att det inte var lika roligt att berätta om det när det hände. Men självcensur är ju inget snyggt.


*sammanfattning:

Vi råkade äta brunch på samma ställe som vi skulle gå på fotoutställning. Ovetandes.

Såhär på guds dag, vid helgens slut, finns det många frågor som kräver svar. Men det fina är att man kan fullständigt ignorera dom. Stanna inte upp och tänk vad du än gör.

Efter ett varv runt södermalm med Oscar, för att bota fredagens dumheter, låg jag i min säng och ojjade mig. Jag tänkte att jag minsann aldrig skulle lämna lägenheten igen och framförallt inte dricka mer. Fredagen hade slutat först 6 på morgonen och jag kände mig svag och sårbar som en nyfödd kalv. Som tur är har man ihärdiga vänner som gärna ignorera ens patetiska små ursäkter för att stanna inne, och eftersom jag redan var så sårbar var jag heller inte sen att ge efter för det grupptryck som effektivt applicerades när dom små orden >>häng med på middagen nu<< dök upp på skärmen. Så på 10 minuter var jag nyduschad, tandborstad och klar för att möta verkligheten igen och med raska steg begav jag mig till andra sidan götgatan där Oscars vänner bodde.

Efter middagen och stora mängder tjeckisk ambrosia visslade vi till oss en taxi och begav oss in till stan. Jag och Oscar var fortfarande rätt vingliga men lät återigen grupptrycket vinna. Av olika anledningar lämnade vi dock sällskapet bakom oss och tog t-banan till gamla stan och Hotel Reisens bakficka där mitt mer ordinare festsällskap höll till. Där fick jag ett så fint och hjärtligt mottagande att mitt lilla fågelhjärta nästan flög ur kroppen och vi sjöng powerballader och dansade tills lördag natt blev söndag morgon. Ok rent tekniskt sett stängde det klockan 2 men iallafall.

Retrospektion

Klockan är 10 på morgonen i Prag efter att vi kommit hem till hotellrummet 4 timmar tidigare efter en natt på Le Clan. Jag vaknar fortfarande småfull och går på toaletten och dricker ett glas vatten. Persiennerna är neddragna och det är mörkt i rummet men man skymtar solljuset utanför. Håkan sätter sig helt plötsligt raklång upp i sängen. "Vafan, har du stålmannenkalsonger också?", frågar han, tystnar en sekund och fortsätter sen "...rost i kalsongerna eller?..höhehe.." och somnar om , ljudligt snarkande.

information

Står och skär lök och insåg att jag inte riktigt vad vad som är bra med lök så jag kollade upp lite granna fort och det visade sig att lök är rätt kass. Det är typ bara vatten. Som en slags rund gråtgurka.

such are the days of our lives

En nyvaken sol sträcker sig över Prags sömniga stenfasader och kastar långa skuggor över dom mörka kullerstensgatorna när vi sätter oss i taxin. På radion sjunger Joey Tempest om den slutgiltliga nedräkningen och vi rullar i maklig takt ut från staden. Vid ett gathörn vinkar vi glatt till Maxel som vinglar hem, visslandes en glad liten bit. Nere på housebåten står Danni och bjuder oss adieu med vevande armar och när vi åker över bron sitter Peter; fötterna dinglades ut i luften med sina skor stående bredvid, spanandes lyckligt bort längs med floden. Vid en husfasad står naturbarnen Christian och Anna på en byggnadsställning, med sina långa hårsvall skylandes deras kroppar, målandes en fresk föreställande en stenad norrman från Bergen. Bredvid dom på byggnadsställnngen står två små blåa porslinselefanter. Prag säger hejdå och godmorgon.

pragMatism

Ja å Håkan kom precis tillbaka från Prags sämsta restaurang. Inte bara glömde servitören påpeka att vi behövde beställa sideorders separat, vilket resulterade i mat utan tillbehör, han ställde även helt in tobbes vegetarianska alterntiv och tvingade honom därför att söka sig nån annanstans i jakt pånäring. När allt väl ordnat upp sig på ett ungefär och vi nästan ätit upp insåg vi dessutom att vi hade fått varandras mat.

Våra kroppar är numera nästan tillbaka i normaltillstånd och Tobbe har åter börjat skratta hånfullt åt tjecke-bananerna så jag tror allt kommer lösa sig fint.

Håkan har även anklagat tobbe för använding av härskartekniker; i det här fallet att han har mac book pro medans vi bara har vanliga macbookar; vilket då håkan menar gör att han( alltså tobbe) får ett psykologiskt övertag.

Nu ligger vi i varsin säng och tjattar med varandra lite. Helt vanligt bakfulla i tjeckien.

bildgåta, vad gör dom

Men..men..bajen då?

Jag kan två trick. Idag har jag använt mig av båda. Mitt första trick är att boka hotell på fel datum, och mitt andra trick är att fylla nessecären med schampoo från en en illa stängd schampooflaska.

Det är inte helt mitt fel att hotellet var felbokat eftersom jag antog att länken tobbe skickade till mig var inställd och klar på rätt dagar, men men, man kan inte lita på någon nuförtin och vi har fått ett nytt rum och jag har avbeställt det gamla med förhoppningen att vi får våra surt förvärvade pengar tillbaka.

Skämt vi har dragit än så länge:

We would like to Czech into your room please

Can we have the Czech please?

I can doubleCzech if you want

Äh, ta dig i Pragen nu.


Tobbe spelar Mattias Alkberg på sin laptop, Håkan försöker febrilt få upp en vinflaska genom attt trycka korken och jag har långt gående planer på att dra igång Torsk på tallin i bakgrunden för att skapa en vänlig och stämningsfylld ljudkulliss.

Klockan sju möter vi Christian för våran första upplevelse i den tjeckiska natten.

Ps. Rasbiologen i mig vill bara tillägga att jag tänkte att människorna här skulle vara mer ryskt slaviska men dom är mer åt det tyska hållet. Ds. Fast dom pratar fortfarande som borat. Ds2.

Vid dagens ände

Min dator brummar just nu lite mer än vad jag känner hade varit bekvämt. Vi är inte vänner just nu.

Alltså på riktigt, jag försöker skriva men den bara SUUUUUS SUUUUUUUS; känns som jag sitter på ett flygplan, exakt samma sus är det. På torsdag ska jag åka flygplan; då ska pippi å håkan å wille åka till Prag och lära sig dricka öl på tjeckiska. Vi kan väldigt lite om Prag men som tur var så har vi en guide i form av Christian som väntar på oss där. Han ska lära oss allt han kan om snitzlar å chevapchichi å det där åhmen gud vad heter det det tjeckiska ölet man alltid dricker alltså jag är ju dum i huvet det står helt still vänta ska försöka googla det här är ju löjligt, haha! nu kom jag på innan jag googlade, Staropramen förstås.

Och allt annat som är bra och välkänt med Tjeckien och Prag ska vi förstås också ta oss en liten titt på.



Ps. Jag glömde nyckeln på jobbet idag så jag var tvungen att gå tillbaka och hämta den. Ds.

Ps2. Det var det jag egentligen hade tänkt skriva om men så kom det här med flygplan upp och jag började tänka i dom banorna och det gick ju ändå tydligen att sammanfatta med en mening. Ds2.

meja sen

Tillbaks på ett tåg. Troligtvis samma tåg faktiskt som sist, fast åt andra hållet nu.
På hitvägen hade jag glömt att ta med mig underhållning och hann bara nabba åt mig The Undercover economist; men upptäckte att jag var alldeles för trött och spenderade därför hela tågresan med att bråka med Alex på msn om varför datoranimerade dinosaurier såg bättre ut 1993 än vad dom gör nu.

ÅÅHHHH nu får jag klimakteriesvallningar av den kvarhängande baksmällan; måste blunda och tänka på en skogsdunge en stund innan jag kan fortsätta.

tips från kocken

Magnus tipsar:

Om man tar sönder en fläskotlett ser den ut som kassler.








Livet är allt bra fascinerande.

My mind is officially blown.

Jag hittade bara på namnen Martin och Andreas, jag erkänner. Det var bara hittepå. Trodde jag.

Tills han jag kallade Martins telefon ringde och bara HALÅÅÅ DET ÄR MARTIN!


Gud, tala till mig, jag lyssnar.

Martin och Andreas -två rätt vanliga killar bara

Jag är på ett tåg.

Bredvid mig sitter Martin och Andreas. Dom ser likadana ut förutom att den ena har page och kavaj och den andra har lundsbergssnebena och mintgrön svettskjorta. En svettskjorta är en skjorta som är så tunn att man alltid ser svettig ut för att den är genomskinlig by default.

Dom har likadana svarta Dell-laptops och pratar om sitt jobb på bred göttebosska. Tydligen har Stenberg visat sig vara en utmärkt kontorschef trots att han bara var tillförordnad för Hjortlund under semestern i somras och till råga på allt är han inte alls speciellt gammalt, bara runt de trettio, men har ändå gjort så strålande karriär inom företaget. Vilket sorts företag dom jobbar på är fortfarande lite luddigt men efter att dom knäckte upp sina norrlandsguld sa svettskjortan >>skå vi tå å leka litte me bödgeten öllör?<<. Jag gillar Martin och Andreas. Dom verkar vara sköna killar, städade och välvårdade och alltid artiga mot gamla på bussen, men ändå inte rädda för att släppa loss och dra ett tequilarace i Magaluf när det bjuds på återföreningsresa med lumpengänget; "man har det ju ändå göttast med grabbarna och nu var det ju ändå 3 år sen man möckade."

Om jag inte hade råkat tugga sönder min sladd så hade ni kunnat få se bilder på dom. Jag tog ungefär 90 stycken som jag nån gång i framtiden skall sätta ihop till en liten kortfilm. Dom trodde att jag satt och spelade ett spel; jag fejkdrog med vänsterfingrarna på skärmen för att det skulle se ut som jag gjorde nåt samtidigt som jag fotograferade.

Nu är jag i Göteborg om två timmar

En baj i sinom tid

Nästa vecka ska vi till prag.

Håkan Pettersson säger:
Står fortfarande inte nånstans vad fan superior är för nåt
Håkan Pettersson säger:
http://www.three-crowns-hotel-prague.com/en/prices.html
Håkan Pettersson säger:
Nada
Tobias Dahl säger:
hehe
Tobias Dahl säger:
ring och fråga
wille säger:
håkan bara
Håkan Pettersson säger:
Njet
Tobias Dahl säger:
kaffe håkan?
wille säger:
Duuu what is so superior?
wille säger:
och dom bara
wille säger:
>>The room<<
Håkan Pettersson säger:
Ja. Och en baj i sinom tid

Funderar lite på vad jag ska ge till Lina i födelsedagspresent och kom på att det äckliaste man kan ge nån i present är en kudde stoppad med luddfiltersludd som man samlat under ett år. En sån ska hon inte få.

Idag är det sjukdag. Jag har sällan sjukdagar men eftersom jag jobbat intensivt så länge nu , tänkte kroppen att det var dags att smyga in lite förkylning när jag ändå inte gjorde nånting vettigt.

På min sjukdag har jag lärt mig följande

1.Det finns ingen Ö
2.Amerikaner röker crack
3.Amerikaner har aldrig tröja på sig
4.Ibland går man till jobbet ett par timmar även när man är sjuk
5.Det kan inte vara sunt
6.Tranbärsjuicen hade flyttats till en annan hylla; den var aldrig slut
7.Dagarna är väldigt långa om man inte jobbar
8.Nästa vecka ska jag till Prag.Där har jag aldrig varit.
9.Jag är var inte lika sugen på isterband som jag trodde att jag skulle vara
10.Ibland äter man saker fast man inte är sugen på dom och det är rätt bra

Jag tycker att det varit en lärorik dag; jag har ju inte ens listat vissa grejer, typ att dom hittat en ny sorts Leguan nånstans i skogen nånstans i världen. Det har jag lärt mig idag.Också.

Jag har ingen självbevarelsedrift. Att dom här generna lyckats resa 6 miljarder år utan att vid nåt tillfälle äta ihjäl sig innan fortplantning skett är bortom min förståelseförmåga. För jag är väldigt nära döden just nu. Köttdöden.

here and there and everywhere

Om du om nån månad sådär ställer dig frågan >>Ja var är Wille egentligen?<< så är det inte speciellt konstigt. För jag kommer vara ungefär överallt förutom just här. I november når jag slutet på den långa och envetna process som har varit att göra färdigt spelet och jag kommer gå på en lång och välförtjänt semester. I början på november åker jag till Tokyo där jag ska äta freshnessburgers, titta på robotar, gå på fängelsetematiserad nattklubb och bara allmänt känna som att jag är i framtiden. Sen när vi tröttnat på det megapolis som är Tokyo , bär det av med inrikesflyg till ön Okinawa i stilla havet/sydkinesiska sjön. Okinawa är mest känt för dess stora och många amerikanska militärbaser, samt att det agerade backdrop till en av världshistoriens största underdogstories, Karate Kid 2. På Okinawa har dom även världens äldsta befolkning och medelåldern är ungerfär 322 år. Dom äter bara rå paprika och spelar boule och tränar på sin familjekarate hela dagarna och det ser jag fram emot att ta del av. Karaten uppfanns förövrigt på Okinawa och om jag inte kan göra en ordentlig trana i pallet på dig när jag kommer hem så har jag inte prioriterat mina semesteraktivititer ordentligt. I Början på december flyger vi tillbaka till Tokyo för att förbereda hemfärd till Sverige.

Skulle man kunna tro. Men nejdå, jag tänker att när jag ändå flugit 16 timmar så kan ju få valuta för mina flygtimmar och tar istället och klimatförstör mig till Thailand där några andra av mina kära kollegor kommer anlända samma dag. Där ska jag fortsätta med att göra ingenting, förutom kanske lite ladugårdsfighter där jag kommer spöa skiten ur motståndet med min nyinlärda myiagi-do karate. Sen 22e december flyger jag hem och landar hemma hos mamma mitt på dagen dagen innan julafton. 7 veckor lite drygt blire i utlandet och jag känner att det är lite som en etch-a-sketch-omstart på livet efter detta traumatiserande 2008.

Nu ska jag städa.Duscha.Äta.Åka gruppbuss till Adelsö. Fira att Carro fyller 30.

Omnia Mutantur

Ibland känns det som att allt bara blir sämre. Och ibland har man fel.
För att illustrera detta påstående vill jag använda mina dryckesvanor som exempel.
Den senaste tiden har jag upptäckt ,ungefär sist i hela universum, att tranbärsjos är det bästa en människa kan dricka och jag har konsumerat eventuellt ohälsosamma mängder för att kompensera för den totala brist mitt tidigare liv haft på denna gudarnas nektar.
Det gick alldeles utmärkt till en början och jag var väldigt nöjd med min upptäckt, tills den dagen då den rena tranbärsjosen tog slut i affären och jag i min desperation fick gå över till halvmesyren tranbär/granatäpple. Det var fortfarande en uppfriskande och renande upplevelse men jag kände nånstans att det inte var samma sak - i själen.
Sen kom dagen. Dagen då allt rasade och jag insåg till min stora förfäran att tranbär/granatäpple tagit slut och det nu bara var två gapande hål på hyllorna bredvid vad ansåg vara den lägsta stegpinnen: ren granatäpplejos. INGEN TRANBÄR ALLS. Jag svalde min stolthet och betalade med sammanbiten min. Sedan gick jag hem, lagade middag och hällde upp ett glas. Jag smakade. Inte tokigt. Inte tokigt alls. Helt drickbart. Inte tranbärsjos, men heller inte sämre, bara annorlunda. Det här var för ett par timmar sen och nu sitter jag här helt uppladdad på granatäpplejos och tänker att sålänge den inte tar slut och jag tvingas ta bort granaten och bara dricka äpplejos så tänker jag fortsätta med den här fantastiska drycken långt efter att tranbär åter finns på hyllan.

Den vanliga människan

Efter en morgon påbörjad på ett tåg i sydnorrland tillsammans med sveriges livsblod: den vanliga människan, sitter jag nu med värkande leder efter en hård arbetsdag i min soffa för att fortsätta höstens uppdrag. Höstens uppdrag är att bli en av dom: En vanlig människa.

Saker jag hittills gjort som gör att jag är lite mer som en vanlig människa:

1.Köpt en jacka som jag faktiskt använder så att folk slipper säga "fryser du inte?" och "Är det inte kallt" och "Wille, du borde köpa en jacka"

2.Slutat Snusa så att folk slipper säga "vad äckligt det är med snus" och "kan jag få en snus?" och "du har lite bajs där?"

3. Lämnat bort katterna så att folk slipper säga "Är det inte jobbigt att ha två katter i en så liten lägenhet?" och "Vadå, ska jag tömma _lådan_ också när jag matar dom, vad äckligt" och "Alltså wille... Håkan älskar ju dig va och bara 'måste ringa wille' å så va, men alltså, han gillar INTE att vakta dina katter, men du vet..säg till mig bara så 'fixar' jag det". Här betyder "fixar" att vrida nacken av dom. Även en handrörelse för att illustrera utfördes.

Nu låter det ju lite granna som jag gjort dom här grejerna för att göra andra nöjda och glada men så det ju naturligtvis inte, det hade bara inte varit lika roligt att lista dom saker som blir bättre för mig genom att göra dom här grejerna. Den listan hade sett ut ungefär såhär

1. Inte bli sjuk hela tin
2. Sova bättre
3.Lättare att hålla rent och slippa vara låst

Inte så himla underhållande.

På teven gråter Ben Affleck för att Jlo är död och hon alven från sagan om ringen jobbar i videoaffär och har andnöd. Will Smith är Will Smith och Kevin Smith har gjort filmen. På plattan står en kastrull He-man-soppa. He-man-soppa är vad jag kallade Bongs köttsoppa när jag gick på dagis, med motiveringen att det gör en stark. Det tror jag fortfarande; imorgon kommer jag flytta berg.

Herregud, det här var ju nästan en dikt, det är inte likt mig, och tillråga på allt så har jag dessutom köpt en blomma. En gul gerbera som ska plantera solen i min lägenhet nu när den kalla och bistra nordanvinden börjar göra sig påmind även här i landets tekniskt sett sydliga del.

Alltså, jag har aldrig fattat varför folk pissar så mycket på Jerseygirl, det mesta med den förutom Jlo(som i ärlighetens namn bara är med i typ 4.3 sekunder) är rätt bra och tillochmed Arwen framstår nästan helt mänsklig, eller så är det jag som är lite blödig såhär på kvällskanten.

Nu är soppan klar.

He-man-soppan.

länge leve dumheten

Ska precis hoppa in å duscha men alltså på riktigt, IKEAS jävla reklam.

Dom har ju en serie olika reklamfilmer där det är par som berättar om hur dom träffades och typ hur dom vill inreda sina hem och där har dom då utöver dom hetro paren även tryckt in två lesbiska tjejer som berättar sin historia, och det är ju naturligtvis alldeles utmärkt och bra och som det ska vara. Men EFTER att dom pratar klart och dom visar loggan osv så går dom upp med en stor fet text bara "LÄNGE LEVE MÅNGFALDEN",
som för att visa att HAHA! nu har vi duktiga va? normalt sett hade det bara varit hetropar, men vi är hippa, vi vet vad som gäller nuförtin, lesbiskt är det nya svarta, vi hänger med.... eller?

När jag skriver det här ligger jag under bordet med ett täckte över som tält och och en foliehatt på huvet. Kriget har nått södermalm. I minst 20 minuter har otaliga explosioner hörts ekandes längsmed våra trånga gator och jag börjar tro att det här är slutet. Först tänkte jag att det bara var fyrverkier men det är jättestarka raketer isåfall för det smäller utav bara helvete, och det slutar inte, vänta lite, nu har det slutat, äh det var inget, vi överlever nog.

fler tankar om djur

I dessa tider när alla räds den kommande klimatkrisen och djurarter dör till höger och vänster så börjar man tänka olika saker.

En av sakerna är hur det var innan inomhus uppfanns och det bara fanns utomhus, en annan är varför vi inte planterar in olika djurstammar i sverige som vi inte haft innan men som skulle klara sig ganska bra och passa in fint. Djurarten jag tänker på just för tillfället som jag skulle vilja se i dom svenska skogarna är förstås Elefanten. Den måste väl klara kylan? Den har jättetjockt skin och även om den nog inte har samma goretexskydd som sin gamla anfader Mamutten( Vad hände där egentligen, blev det elefanter av mamuttarna eller fanns dom samtidigt fast på olika varma ställen?) så har ju inte vi heller istid längre, och i värsta fall får den väl vandra söderut till skåne om vintrarna. Den trivs nog bättre på österlen ändå; det är ju ganska likt savann.


tre anledningar till varför det inte skulle bli en katastrof:


1. Vi har ju väldigt mycket skog med både barr och löv dom kan äta, och stammen måste ju inte vara så fruktansvärt stor, 500 djur ska ju räcka för att det inte skall bli inavel och såpass mycket mat borde finnas kvar när älgarna fått sitt.

2. Vi har ju bara 3 vargar och 5 björnar i Sverige och inte ens dom lär ju ha speciellt mycket tur med att fälla sig en välväxt norrlandstjur av märket elefant, så rovdjursstammen kommer ju heller inte påverkas speciellt mycket, om det nu inte är så att en och annan björnrackare hamnar under tassen på överste Hati när han inte ser sig för.

3. Jag har bara 2, jag har inte tänkt igenom det här så noga, men jag tycker inte man behöver göra det alltid, det tänks för mycket i världen.

För allas bästa

Bacon och Pesto har flyttat hemifrån. Från lilla trånga kocksgatan till en 5a med trädgård i mälardalen. En liten dikt:

Vänder blad
fäller tår
en blick mot hyllan
där kattsanden står

Jag sa ju att det var en liten dikt, hade inte klockan varit så mycket hade jag orkat skriva en haiku kanske.

the Dork Knight

I natt drömde jag att jag var Batman. Jag hade en cool dräkt som jag drog runt på i en kärra och ett entourage av människor som hjälpte mig slåss mot kriminaliteten i den lilla modellstad som i min dröm fick agera Gotham. Allt var frid och fröjd och vi patrullerade den runda gatan som omgav stadskärnan och letade efter brott. Men varje gång det var dags att svida om till Batman så kom min värsta fiende, Jokern, i en liten lila bil med sina kumpaner å gav oss däng och tog våra grejer så vi inte kunde bekämpa brott förns vi fixat nya prylar. Varje gång det här hände kände jag att "Nu jävlar, nästa gång tar vi dom, fan vilken pepp".

Men så körde dom över oss igen.

Den mänskliga konditionen

Följande utdrag ur min för stunden väldigt begränsade verklighet kommer göra vissa människor upprörda. Det handlar nämligen om min relation till pengar och sättet jag spenderar dom. Men det handlar även om något mycket viktigare, nämligen det mänskliga psyket och dess förmåga att rationalisera när det behövs.

Idag vaknade jag upp med en hunger; en hunger som inte gick att mättas med pannkakorna från frukostbuffen på String där vi intog vår frukost. Nej, hungern var en hunger efter kött och då folk av olika anledningar var svårflörtade när det gällde köttätning fick jag göra slag i saken själv och på vägen när jag sprang hem från jobbet och tvättade, köpte jag med mig entrecot för 200 spänn som jag tänkte att jag lite hastigt och lustigt skulle laga till. När man jobbar såhär mycket måste man unna sig ibland.
Jag blev förstås för ivrig i all min matglädje och hunger och tänkte piffa till uppstekningen litegranna med bara en gnutta barbecuesås vilket resulterade att jag råkade hälla på hela flaskan i stekpannan och därmed grundligt marinera entrecoterna i caj p's hotsauce och förvandla den proffsiga stekningen till en köttgryta med bara två ingredienser. Desperat försökte jag tvätta av mina stackars lyxbitar men med högst mediokert resultat och min drömlunch förvandlades till en dyr, oätbar sörja. Jag försökte trycka i mig två av dom tre köttbitarna men gav upp och sa till mig själv "nä wille, det här gjorde du inte bra".

Det är här vi kommer till delen om det mänskliga psyket.
Först fick jag lite dåligt samvete mot världen för att jag slösat bort så fin kossa som nån annan hade kunnat äta, och sen fick jag dåligt samvete mot mig själv för att jag slängt på 200 spänn som jag hade kunnat lägga på nåt bättre och sen kom jag på lösningen. Jag köper ett par skor. Det var så enkelt. Efter köttfiaskot hade jag ju numera en skuld på 200 kronor till mig själv som jag inte kunde betala av; men om jag kvittade skulden mot nåt annat skulle ju samvetet bli rent, eller hur?
Jo, den logiken fungerade och eftersom jag ändå tänkt köpa nya skor så gick jag till Sns och plockade ut ett par pjucks som kostade 200 kronor mindre än vad jag POTENTIELLT sett hade kunnat lägga på ett par skor och därmed kvittat min egen skuld.
Jag är numera en fri man med väldigt fina skor, men jag känner ändå nånstans att det här gör mig till en lite sämre människa.

Wintertidhsparadox

Efter ytterligare en alldeles för lång arbetsdag/kväll bara några dagar innan 2 års slitande kommer till sitt slut, ligger jag i sängen och försöker sova när jag inser att det inte går förrän jag har formulerat på ett vettigt sätt varför jag aldrig kommer resa tillbaka i tiden. Det här kom jag fram till:

Jag har aldrig träffat en framtida version av mig(såvitt jag vet) som har rest hit i en tidsmaskin, och därför kommer jag aldrig göra det för då borde det redan ha hänt.

För att förtydliga :
För att mitt framtida jag ska kunna träffa mitt dåtida jag så måste mitt dåtida jag redan ha träffat mitt framtida jag och därmed fått reda på att jag nån gång i framtiden skall resa tillbaka i tiden och träffa mig själv, men eftersom jag inte gillar att göra som folk säger så kanske jag pågrund av att mitt framtida jag kommit och hälsat på, aldrig bygger den där tidsmaskinen i framtiden vilket gör att jag aldrig åker tillbaka i tiden och säger åt mig att bygga tidsmaskinen vilket leder till ATT jag bygger tidsmaskinen vilket leder till att jag inte gör det, vilket leder till att jag gör det,,osv osv.


Sen kom jag på att bara för att jag inte träffat mitt framtida jag än så betyder det ju inte att jag inte kommer åker tillbaka i tiden , men längre fram i tiden än vad jag är nu.

Mest för att inte glömma

Pippy som sedan urminnes tider varit en arg mcdouglasmotståndare och som med långt pekfinger pekat på oss och garvat sitt överlägsnaste skratt när vi tryckt i oss burgare, har på senare tid fått lite dille påt. Han har upptäckt nån speciellt magisk kombination av fiskburgare och macfeastsås som inte bara är tolererbar utan även något han aktivt väljer framför andra saker på lunchmenyn som annars helst består av torrwork, Hermans vegobuffe eller libanesrulle. Det hade ju varit all fine och dandy eftersom vi nu för första gången kan gå till macdonalds i samlad tropp, men det har inte slutat med att han vill äta maten, han kräver dessutom att äta DÄR. PÅ macdonalds. Idag försökte vi få honom att ta med sig maten istället eftersom man blir dum i huvet av att äta på macdonaldsrestauranger(har jag hört), men då satte han sig ned med sin bricka, radade upp sina små ketchupskålar och sa med sin allvarligaste och tröttaste papparöst:

-Men nu har jag redan lagt upp här.

sveriges finest.

En bomb har hittats i ett hus i Norrköping.
Jan Tengeborg, ledningsbefäl vid Norrköpings brandförsvar:
- Det är en rörbomb, ett hemmabygge av något slag. Det är inte bra om den skulle smälla av.

Ja, Jan, du har helt rätt, generellt sett är det dåligt om bomber sprängs i hus. Om du har tid så kan du få komma hem till mig, jag har en öppen dörr jag behöver hjälp med att sparka in.

Usch nu får jag dåligt samvete.

Ögonblick från en vecka i april

Demonkatt.



Den magnifika utsikten från Bertlids lunchrestaurang under Slussen. Konstigt egentligen att det inte finns fler vykort tagna härifrån.

Håkan köpte den här mycket vackra jeansvästen till mig förra lördan innan vi åkte ut på våran irrfärd. Den är numera mitt officiella stolsöverdrag på jobbet.Den gör det det lite finare att sitta i stolen.

Rocknroll på kocksgatan.

the Gene genie

Långt efter att eftertexterna rullat och '73 och '81 är tillbaka till samma gamla vanliga 2008 lever han kvar. En bufflig, alkoholiserad, rasistisk, homofob, korrupt mansgris som inte gör några ansträngningar för att bli omtyckt, och som man inte ens vill tycka om, men som nästlar sig in i ens undermedvetna och slår rot. Han bär nästan ensam upp både Ashes to Ashes och Life on Mars på sina svettiga grisaxlar men representerar allt som är fel med människor.Han är ett as som ingen ens borde känna sympati för, än mindre beundra. Jag vaknar idag 2 timmar för tidigt och känner att jag saknar honom. Gene Hunt. Shut up sunshine, you're nicked.

Madagascer i mina brascer.

Nu har jag bestämt mig, inget mer snack, inget velande. Eller vi får se, kanske blir det lite velande men så här ska det hända:

Innan 2011 har jag åkt till Madagascar.

Det finns några olika anledningar.

1. Douglas åkte dit för sin bok Last chance to see. Han åkte även till Komodo, som jag som bekant redan besökt.

2. "Off the coast of main land Africa" ligger så himla bra i munnen.

3. Det finns massor av lemurer där. Med långa pekfingrar. Jag har tidigare skrivit om min förkärlek för uttrycket 'konvergent evolution" och nu vill jag se resultatet av det.

4. Man vet aldrig hur länge Madagascar finns kvar som det ser ut idag.

5. Madagascar är en ö som är mycket större än en hatt men väldigt mycket mindre än månen.

Nästan alla mina anledningar är Douglasrelaterade men så är han också den största anledningen till att jag tycker evolution är roligt, förutom då anledningen att det faktiskt är roligt. Eller åtminstone resultatet av den.Själva evolutionen är troligtvis det långtråkigaste som finns, åtminstone om man måste sitta och titta på hela tiden.

2011. Möt mig där.

-Wille, vad skulle du jobba med om datorer inte fanns?, frågar PippyD i bilen när vi sitter fast i trafiken vid centralstation.
W- Mmmm.. då skulle jag nog vara på Madagascar och bo med lemurerna
P- Neeej, det finns inte heller
W-Ok, då skulle jag väl vara rymdpirat då
P- Meh, Om det inte finns datorer kan du ju inte flyga rymdskepp, själv skulle jag vara brandman
W-Men ok, då finns inte eld heller, vad skulle du göra då?
P-Då skulle jag nog frysa ihjäl
H -Jag vill bli rörmokare

Vi har åkt på en del mer eller mindre ambitiösa roadtrips i våra dar och vi är nog kanske eventuellt världens sämsta roadtrippare. När vi åkte till dalarna förra året hamnade vi vid en mystisk hamn mitt ute i ingenstans där människosmuggling försegicks och vi var tvugna att åka tillbaka 20 mil till stockholm för att köpa en ordentligt karta. Tre gånger har vi försökt åka till soptippar. Soptippar är dom hemligaste platserna på planeten och inte ens med telefonguidad satellithjälp har vi lyckats hitta. Snart dränks vi i statussopor som vi helst inte lämnar med standardsoporna i våra respektive soprum.

Bilåkningen i lördags slutade ungefär på samma sätt som den brukar göra. Vi försökte åka ut till Lidingö för att köpa manliga byggvaror till Håkan och Pippy och själv blev jag medlurad mest för att jag tycker att det är roligt att åka bil. Efter en timme hade vi lyckats ta oss förbi centralstationen och efter 2 timmar hade byggvaruhuset stängt och vi hade fortfarande inte hittat dit, utan irrade planlöst runt på Lidingös små akta-lekande-barn-gator.
Efter 3 timmar hade vi åkt därifrån, igenom hela stan igen och till ett annat byggvaruhus där Pippy köpte två plankor och fick sitt kreditkort klippt. Framför oss på parkeringen körde en bil med texten "Riktiga män luktar diesel". Vi försökte följa efter den för att se hur personen som körde såg ut och sen stal vi hans parkeringsplats så att han nästan rammade oss i ren ilska.

Jag har en dröm om att åka runt på en båt på dom sju haven ifall jag nu inte får bli rymdpirat. Innan vi åkte iväg på våran misslyckade bilresa så gick vi en promenad längsmed kajen och tittade på framtida vattenfordon. Såhär såg mina favoriter ut.

Shhhh.. det är någon form av upplopp ute på gatan. Det brötas och skriks.
Kanske har zombieapokalypsen kommit. Vi gömmer oss under täcket tills det är över.

Jag som bara ville vara lite fyndig

Katarina slår 10 och på kyrkogården hoppar två små kaniner runt gravarna och äter av gräset. Dom vet antagligen inte att gräset är döda människor. Förnöjt tuggar dom i sig av ministrar, klarinettister och tsunamioffer utan att döma eller göra åtskillnad. Jag undrar om Annas gräs smakar annorlunda än Puttes? Tycker kaninerna att Cornelis gräs smakar lite som trasiga skor och äter dom just på kyrkogården för att dom har hört att gräset är grönare på andra sidan?

Jag har precis jobbat sent och tränat och tittar lite på One hour photo i bakgrunden. Robin Williams är lite obehaglig men sa en smart sak. Det vi är mest rädda för, är det som redan hänt oss.

Mannen på gatan

I mitt hus bor det en man som jobbar på en tidning. För några minuter sen när jag kom hem från mitt jobb, som går ut på att sitta och titta på en dataskärm medans datamaskinen låter som en väldigt trött sälunge, så stod han utanför våran port och rökte. Under armen hade han dagens nummer av tidningen där han är anställd.

"Du ska inte ta med dig jobbet hem", skämtade jag grannvänligt. "Nä" svarade han.
I min hand höll jag en banan och ville titta menande på den och säga att jag också tagit med mig jobbet hem och på ett fyndigt sätt antyda att jag minsann jobbar med bananer. Men det fanns aldrig nån öppning.Ett Nä är ett Nä.